av Katarina Hörfors den 17 december 2011

Det står en liten farbror framför mig i kassan. En mycket liten farbror. Han är också mycket sliten. På det där sättet som gör att man ser att han förmodligen antingen är hemlös eller A-lagare. Det är kö till kassan trots att det är lördag kväll och Solna Centrums alla andra butiker har stängt. Jag står med en korg full av varor och väntar på min tur. I högtalarna sjunger Bing Crosby julsånger. Jag är inte särskilt närvarande, står och tänker på annat, som till exempel på vad jag ska äta lite senare, att jag borde ringa en kompis och på vilka hyllor jag ska köpa till min nya lägenhet.

Då väcks jag hastigt ur min tankspriddhet av att den lilla farbrorn säger ”Ja, jag har dom här bara”. Kassörskan säger ”Ja, men det blir elva kronor”. ”Ja…”, svarar farbrorn dröjande, ”jag har nog åtta kronor”. ”Ja, men det blir elva kronor” upprepar kassörskan. ”Ja…” säger farbrorn och ser lite vilsen ut. Han står med sin utsträckta hand mot kassörskan, med de åtta kronorna i den öppna handen. Kassörskan tittar på hans hand och suckar otåligt. ”Ja… kan man ta bort något då, så att det räcker”, säger han försiktigt och ganska tyst. ”Va? Ta bort något? Vad ska jag ta bort?,”, svarar kassörskan. ”Öhm, jo… om du kunde ta bort något”, säger den lille gubben. ”Jamen vad ska jag ta bort då? Potatisen?”, svarar hon.

Jag tittar på farbrorns varor. De är inte många. Närmare bestämt två stycken. En jättefranska som butiken har stora super-duper-extrapris-annonser för och fem potatisar i en påse.

”Ska jag ta bort potatisen?”, frågar kassörskan igen. ”Nja, nej alltså…” svarar farbrorn förvirrat, ”men om du tar bort något så kanske pengarna räcker?”. ”Jamen, vad då? Hur ska du göra nu då?”, säger hon.

Jag tänker bara ’Men hallå, hur svårt kan det vara?’. Alltså inte om farbrorn. Utan om kassörskan. Men eftersom jag inser att hon uppenbarligen inte tänker efterskänka en endaste krona till denna lilla smutsiga och förvirrade man, så tar jag fram en femma och smyger fram den till hyllan mellan farbrorn och kassörskan. Jag har ingen aning om vad jag ska säga, så jag mumlar bara något i stil med ”Det kanske går om du tar den där”. Säkert oerhört klumpigt sagt av mig. Jag inser plötsligt att ’Oj, han kanske inte alls vill ha några pengar av en vilt främmande människa’. Därför smiter jag snabbt två steg tillbaka och låtsas som det regnar, för att han ska kunna ta femman utan att behöva förklara sig för någon. Då agerar äntligen kassörskan och tar min femma och pengar ur farbrorns hand.

Farbrorn själv vänder sig mot mig och ler. Ett stort leende. Han har en tand kvar i underkäken. En enda stor gul tand nästan mitt framme. Han är orakad, smutsig och ser lite rädd ut. Men samtidigt så ler han stort och strålar, kliver fram till mig och ger mig 2 kronor. Två varma smutsiga enkronor. ”Jamen då ska du ha de här i växel”, säger han. Sedan går han och tar sina potatisar och sitt bröd och försvinner ut ur affären.

Jag betalar, samlar ihop mina varor i två kassar och går också. På vägen ut ur ett ganska ödsligt centrum till bilen så funderar jag över det som hände. Ur högtalarna ljuder fortfarande Bing Crosbys lagom diskreta julröst. Jag funderar över kassörskans ord till mig om att ’det där var ju snällt’. Och över mitt spontana svar som var ’Jamen, det var ju bara potatis och bröd’. Jag känner mig plötsligt väldigt konstig till mods. Istället för att vara det minsta nöjd över att jag gav honom de fem kronorna blir jag ledsen. Riktigt ledsen. Så jag går ut till bilen, slänger in kassarna i baksätet, hoppar in för att starta bilen och börjar gråta. Sitter kvar en stund tills jag lugnat mig och kör sedan hem. Med mina fulla matkassar, till mitt varma bekväma hem. Och nu sitter jag här framför datorn och skriver detta.

Min inbyggda skivspelare i huvudet snurrar som den ju alltid brukar göra. Men inte alls med Bing Crosby, utan med John Lennons ”Merry Xmas”. Och jul är det snart. Fast vete fan om den är så god. I varje fall så är den inte det för många.

Uppdaterades: 18 dec 2011