Kristian Gidlund skriver om vad han ser under sin resa mot livets slut, som var igår 2013-09-17.
”När tankarna är som mest cyniska ser jag döden som en befrielse. Jag ser hur landet som jag har vuxit upp i har förvandlats till en boxare utan självförtroende. Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären. Vi sågar av de ben som vi behöver för att stå upp tillsammans. Den välfärd som har byggts upp gemensamt, säljs nu ut till vrakpris.

Jag ser hur delar av befolkningen har dopat sitt intellekt – hur de fyllt sig själva och sina resonemang med luftslott utan att ha något konkret att komma med. Argumenten kan knappast ha lyssnats igenom. Sverige, jag vet att ni kan mer. Jag vet att ni som bor här egentligen är smartare än att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.
På alldeles för många platser och i alldeles för många sammanhang lyser den totala bristen på ansvar. Jag hör aldrig någon vuxen be om ursäkt. Jag hör dem bara beklaga sig. Hör dem säga att verksamheter ska ses över. Hur rutiner ska förbättras. Men något förlåt kommer aldrig på tal. Den tanken verkar kännas främmande. Som att en sådan sak enbart är begränsad till barn. Något som vi gjorde när vi var små. Då bad man om ursäkt. Då sa vi förlåt. Hos vuxna finns bara undanflykten.
Jag ser Borlänge, mina drömmars stad.
Jag ser hur den ena arbetsplatsen efter den andra går omkull eller skär ner i personalstyrkan. Stålverket ställer ett ultimatum som tvingar 200 anställda att gå med på kortare arbetstider och lägre löner.
Pappersbruket planerar att varsla 175 tjänster då en av deras maskiner ska stängas.
Efter flera års kämpande påbörjas bygget av ett Ikea – ett bygge som till en början visade sig ge noll lokala jobb, då underleverantörerna erbjudit offerter långt under svenska medelavtal. Så kom inte här och yra om att invandrare knycker svenska arbetstillfällen – de rear vi ut på egen hand.
Jag ser hur en av bygdens tidningar varslar merparten av sina anställda, med försämrad journalistisk kvalitet som självklar följd. Och detta är ingenting unikt för en bruksstad i Dalarna. Tendensen är densamma i hela landet.
Det stirras blint på utgifter. Inget får längre kosta pengar. Vår tids förbannelse – begreppet kostnadseffektivisering har blivit det enda centrala.
Jag ser mitt pensionssparande dala i värde, men förstår att det garanterat innebär en vinst för någon annan. Min tröst ligger i det faktum att jag sedan länge kommer att vara död och begraven innan min egen pension blir aktuell.
Jag behöver alltså inte gå till historieböckerna för att inse människans vansinne. Det räcker att hastigt betrakta samtiden.
I Singapore avlider en indisk kvinna av skadorna hon ådrog sig efter att ha våldtagits av sex förövare i sitt hemland. Enligt uppgift ska rostiga järnrör ha använts i övergreppet.
Det kommer en rapport om att Sveriges främsta klädföretag betalar sina sömmerskor i Bangladesh mindre än två kronor i timmen för sitt arbete. Uppgifterna är givetvis ingen skräll, men två kronor i timmen?
Det måste vara något slags rekord i mänsklig girighet.
Jag ser västvärlden ignorera händelserna i Syrien. Jag ser västvärlden därmed acceptera massakrerna i Homs, Hama, Hula, Daraa och al-Haffa, bara för att nämna några få exempel.
Afrika plundras på sina naturresurser: Olja, diamanter och mineraler.
Konflikten mellan Israel och Palestina kommer aldrig att få en lösning – jag svär på alla tänkbara gudar och helgon.
EU tilldelas Nobels fredspris. Den meningen ska läsas med ett gapskratt.
Jag hör hur Arktis kommer att vara borta år 2050 om vi inte på allvar tar tag i vårt sätt att leva. Samtidigt hör jag hur vampyrbolaget Shell vill dit och borra efter olja.
Och jag hör hur Sverige vill utvisa fall av ensamkommande flyktingbarn. Det är så stört att jag knappt orkar skriva om det.
Barn.
Jag ringer till sjukhuset för att fråga om de spermier som jag frös in innan min första behandling förra året. De finns kvar. De har det härligt i sin frys. Och så ställer jag den där frågan som för någon utanför sjukdomsprocessen antagligen låter bisarr: Kan jag testamentera dem?
Svaret är aldrig. Inte en chans. Det har svensk lagstiftning satt stopp för. Jag får inte ha en diagnos som talar emot att jag får uppleva barnets 18-årsdag.
På ett sätt kan jag förstå. På ett annat sätt är det obegripligt. Resonemanget håller inte. För om jag hade varit brandman, polis eller en dömd mördare, då hade jag kunnat få skaffa hur många barn som helst.
Min linje dör med mig.
Kanske är det lika bra. Världen är ändå på väg åt helvetet.
Vi får se vem som hinner dit först.”

Kristian Gidlund
8 februari 2013

Uppdaterades: 30 nov 2013