”Utanförskap” var en term som lanserades av de borgerliga partierna inför riksdagsvalet 2006. Nu kan det summeras vad deras insatser inneburit. Det utanförskap som skulle minska, har i stället ökat och det har skapats nya och fler utanförskap. Solidariteten är nu satt på undantag vilket skapat en ökad marginalisering och en otrygghet för dem som har det svårast. Under det borgerliga styret har levnadssituationen för stora grupper försvagats, bland annat för arbetslösa, långtidssjukskrivna och funktionshindrade. Vilka valmöjligheter har givits till dessa människor för att de ska uppnå välfärd? I regeringens värld har inte alla samma människovärde.
Sänkta skatter har varit ett mantra under hela mandatperioden. Skatter har sänkts mest för de rika, för lånade pengar. Klyftorna ökar i samhället, då de rika har blivit rikare och de fattiga har blivit fattigare. Riksdagens utredningstjänsts siffror visar att den rikaste fjärdedelen av befolkningen har fått nära hälften av de borgerliga skattesänkningarna.
Ingen ska leva på bidrag har det också basunerats ut under perioden. De som lever på bidrag är enligt regeringen bland annat arbetslösa och sjukskrivna. Detta avslöjar den okunskap som tydligen råder. Uttalanden har även gjorts vad gäller pensionärer som tydligen är att betrakta som en suspekt grupp. Att förstöra det arbetarrörelsen byggt upp under årtionden, där en rättvis och solidarisk fördelningspolitik varit grunden, är en horribel arbetsmetod. Varför kan inte en nedsatt arbetsförmåga accepteras, och därmed låta människor lyckas utifrån sina egna förutsättningar, i stället för att utöva individualism med hårdare tag och diskriminering.
Nu stundar det till ett ödesval och det är hög tid att socialpolitiken där den sociala solidariteten och gemenskapen får tillbaka utrymmet. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” sa Marx, eller ”Var och en bör ha vad han behöver och ge vad han kan”, som Louis Blanc sa.
Inger Grelsson

Uppdaterades: 30 aug 2010