”Bomben slog ner utanför huset, jag tog din bror i famnen och tillsammans med din syster sprang vi ner till skyddsrummet som fanns i källaren och lämnade dig för att dö. Säkra i skyddsrummet kunde jag inte förmå mig att lämna dig så jag sprang in i huset igen och till vaggan där du låg,  jag fick ut dig i sista sekund, för nästa bomb träffade huset. Vi överlevde och det gjorde även din far som kom tillbaka till oss från striderna berättar min mamma för mig.”

Det är 1983, det är krig mellan Iran och Irak samtidigt är det ett krig för ett fritt Kurdistan. Min far kämpar med vapen i handen mot Iran. Min mor tillsammans med mina syskon och jag befinner oss i Byare, en by på gränsen mellan Iran och Irak. Jag är två månader gammal när min mor lämnar mig för att dö, om än för några minuter, innan hon kommer tillbaka och räddar mitt liv. Vi överlever. Min far hittar oss senare och vi flyr till Irak, vi är nu flyktingar.

Jag växte upp som flykting i Irak, ständigt på flykt, från stad till stad. Jag växte upp till ljudet av gråtande skrik, skottlossning och explosioner. Jag minns när jag och mina syskon samlades runt mor i den granatsäkra källaren och ser på när far och andra män, täckta i blod, bär ner skadade människor.

Jag kan än idag inte glömma han som hade förlorat sina ben till granaten, han som var död men fick tillbaka livet om och om igen och varje gång frågade samma fråga. Var är mina barn? Minnena finns kvar från då min far fördes bort av irakisk polis och jag minns såväl dem långa dagarna tills han hittade hem, torterad och misshandlad.

När mor och far väckte oss mitt i natten för att fly undan en mobb av irakier som skulle hämnas för att de hade förlorat en av de sina. Allt detta är några få av flera historier jag tar med mig till Sverige i December 1991 då vi genom FN får beviljat uppehållstillstånd i Sverige.

Jag var åtta år när vi kommer till det nya landet och nu behövde jag inte längre vara rädd. Här fick vi rita, spela spel, leka, sjunga, och bada. Här fick jag vara barn. I skolan fick jag pris för att jag var duktig i matematik till skillnad från i Irak där jag fick stå längst fram i klassrummet med uppsträckta handflator och ta emot tjugo slag med en pekpinne för att jag inte hade uppfyllt kraven. Nu var det annorlunda. 

När jag inte var lika bra på svenskan som mina klasskamrater fick jag, ensam, mer tid med läraren istället för att få ta emot slag från pekpinnen. I mitt nya land fick jag sitta i samma klassrum genom grundskola, gymnasium och högskola som alla andra barn. Här spelar det ingen roll om du är kurd, arab eller svensk. Det spelar ingen roll om du är rik eller fattig. Vi fick alla samma möjlighet i livet. Jag har kommit till världens bästa land.

(Reds anm: Bilden tagen av boxarkompis!)

Som sextonåring hittade jag till boxningsklubben. Jag var ingen bra boxare så jag fick ta emot mycket stryk. Jag hade ingen talang för sporten och att jag bara var 154cm lång var bara till min nackdel. Endast två segrar på mina första tjugo matcher hade fått många att sluta men jag kämpade på. Boxningsklubben var min fristad när jag endast mötte sorg hos mina föräldrar. Jag kunde lyssna på deras berättelser och försöka vara stark för dom även om jag visste att den enda lycka som fanns för dem var i deras hem i Kurdistan. Den lycka jag dessvärre inte kunde ge dom. 

Vi delade sorgen över min storasyster som vi övergav och lämnade ensam kvar i Irak. Alla dom långa månaderna det gick mellan de gånger då hon hörde av sig för att meddela att hon var vid liv var en glädjefylld stund i vardagen. Alltid en kortvarig glädje som snabbt övergick till sorg igen, för vi visste inte huruvida det var det sista samtalet eller inte. Jag försökte tills jag inte orkade längre och då hade jag min fristad i boxningen.

Då jag prövat på några olika jobb så var det till slut inom industrin jag hittade min plats när jag öppnade dörren till vuxenlivet. På fabriksgolvet är det då min tur att få ge tillbaka till samhället för allt det jag har fått. Jag får jobba och slita men tar också del av de förmåner som finns där för mig. Och jag kan inte låta bli att förundras över Sverige som tar hand om de som inte orkar jobba fullt ut, de som blir sjuk eller skadad eller på något annat sätt inte är lika stark längre. 

Jag är stolt över att få vara en del av Sverige som är byggt på principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Jag stolt är socialist!

Åren har gått och jag har utvecklats till en bra boxare, jag har vunnit mitt tredje SM-guld och drömmer om ett OS guld. 2011 blir jag uttagen till en landskamp mot Frankrike och jag är väldigt stolt. Vi reser till Paris och jag kliver in i ringen tillsammans med landslaget och sjunger med till svenska nationalsången. Jag är först ut och det är en tuff match. Hela arenan hejar på fransmannen och buar samtidigt ut mig men jag ger verkligen allt i ringen. Jag förlorar den matchen men jag kommer ihåg hur stolt jag var över att äntligen fått representera Sverige.

När jag kommer hem till Sverige så läser jag i Aftonbladet att Jimmy Åkesson har utmålat muslimer till det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Varför? Jag är muslim och jag har alltid försvarat Sverige. Jag får upp ögonen för politik. Sverigedemokraterna har bara har 5.7% av svenska befolkningens röster och alla de andra partierna står upp mot SD och rasismen. Mitt Sverige står upp mot rasismen.

Det är 2014 och Sverige har snart haft åtta år av borgerligt styre. Vi har sjukskrivna människor som utförsäkras och lämnas till att få klara sig själv. Fackavgiften är dyrare och arbetslöshetskassan ger mindre, allt för att försvaga kollektiven. De starka kollektiven som har givit oss alla förmåner som vi idag tar för givet, till exempel pappaledighet, semester och sjukpenning.

Sverige är det enda landet i världen som tillåter ett obegränsat vinstuttag ur välfärden. Vi tar pengar från skolan, vården och äldreomsorgen och ger till de som redan är välbärgad. Dom rika blir rikare på bekostnad av de fattiga. Vi går tillbaka mot klassamhällen. Vi har slutat att ta hand om varandra.

Sverigedemokraterna får nu 12,86 procent i valet och är nu Sveriges tredje största parti. Vi får en allt råare samtalston. Jag har en gång fått höra av en vuxen man ”Sverige var en gång världens bästa land innan vi importerade hit en massa skit” och från en annan vuxen ”invandrare kommer hit för att våldta och sedan få bidrag i fängelser”.

Det är nu normalt och okej att säga det som var otänkbart för bara fem, tio år sedan. Vi har i landet som jag alltid älskat och alltid försvarat, landet som räddade mitt och min familjs liv, börjat tala om din och min nationalitet. Vi mot dem. Retorik som tar mig tillbaka till Irak och tillbaka till kriget. Retorik som la vapnet i händerna på min far från första början. Jag börjar känna ångest, rädsla och besvikelse där jag tidigare känt lycka och hoppfullhet. 

Sverigedemokraterna fortsätter att växa och jag tittar åt socialdemokraternas håll för att hitta solidaritet men finner istället  ”vi har tagit emot för många”, ”vi kommer aldrig att ha öppna gränser igen” och ”vi ska ta hårdare tag mot invandringen” samt ”förbjud tigger”. Jag kände inte igen dom, solidaritet fanns inte där att hitta längre.

Där socialdemokraterna inte går att känna igen står istället vänsterpartiet upp starka för sina ideal.

Vänsterpartiet är tydliga med att minska skillnaderna mellan rika och fattiga och att kvinnor och män ska behandlas lika. Vänsterpartiet står fast vid ett hållbart samhälle där både kvinnor och män tillsammans bygger sin egna framtid befriat från förtryck som relaterar till klass, kön eller etnicitet. 

Hos vänsterpartiet hittar jag solidaritet. Med en stark känsla för solidaritet för varandra kan vi hitta tillbaka till det Sverige jag älskar, ett Sverige för alla.

Därför är jag vänsterpartist.

Erfan Kakahani

Uppdaterades: 28 aug 2018