Senaste tiden har företrädare för borgerligheten gått ut och kritiserat den egna utförsäkringspolitiken på sjukförsäkringsområdet. Först ut var centern, nu senast kristdemokraterna. Med bekymrat rynkade pannor träder företrädarna fram och talar om de brister i försäkringen som sjuka, utförsäkrade och politisk oppostion har skrikit sig hesa om sedan de föreslogs.
-Hela syftet med försäkringen är att man ska känna en ekonomisk trygghet när man är för sjuk för att arbeta. Samtidigt måste man få hjälp och stöd att komma tillbaka om man har en arbetsförmåga. Om vi inte lever upp till det har vi inte levt upp till det sjukförsäkringen syftar till, säger Emma Henriksson (KD).
Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Emma Henriksson företräder oppositionen. Det gör hon inte. Hon är en i raden av borgerliga politiker som ikläder sig rollen som egen opposition utan att bottna i verklig vilja till förändring.
På dagens socialförsäkringsutskott valde vi i S, V och MP ändå att ta borgarna på ordet och föreslå ett gemensamt utskottsinitiativ för att åtgärda sjukförsäkringens mest akuta brister.
Svaret från borgerliga majoriteten var talande: man vill avvakta utredningen som presenteras i mars. Så mycket för verklig viljan till förändring av det omänskliga regelverket. Men avvaktan på utredningen betalar inte hyran för dem som redan dagligen drabbas.
Lördagen den 29:e januari deltog jag på ett bostadsseminarium på riksdagshuset. Bostadsfrågor är en väldigt viktigt fråga, både för Västernorrland , men även för mig personligen som känner starkt för denna fråga.
Dagen inleddes med att riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson Amineh Kakabaveh och Lars Ohly hälsade alla välkomna och därefter följde intressanta inlägg och kortare föreläsningar från bla Ung Vänsters Clara Lindblom, Jan Strömdahl och Hyresgästföreningen.
Ibland rullar det in, det stora vemodet. Det kan komma när jag öppnar tidningen vid frukostbordet och möts av färska siffror från arbetsförmedlingen: 400 000 arbetssökande och 45 000 nya jobb – inte konstigt att utförsäkring från a-kassan drabbar som en slägga. Eller när jag hör socialförsäkringsministern hävda ”att ingen ska bli drabbad” av den nya utförsäkringspolitiken, samtidigt som jag ständigt möter förtvivlade sjuka som vittnar om sin omöjliga situation.
Och oftast är det just när vemodet förvandlas till energi att jag påminns om varför jag engagerar mig politiskt.
Men i tisdags drabbade det stora vemodet lite extra. För dagens nyhet handlade om Rädda barnens rapport om barnfattigdom i Sverige 2010. Rapporten visar att 220 000 barn i Sverige lever i fattigdom. Tänk på saken: 220 000 barn lever i familjer med dagliga svårigheter att hitta pengar till basala saker som hyra, mat och kläder. Det är familjer där det är svårt att hitta en extra tjuga till bussen, där enda riktiga måltiden kan vara den som ges i skolbespisningen, där skolans uppmaning ”medtag skidor” innebär att barnet får stå bredvid och titta på. Eller att barnet stannar hemma från skolan de dagar då det är skolutflykt som ska betalas hemifrån.
Det är 220 000 barn som från första början får erfara att de inte har samma möjligheter och rättigheter som sina jämnåriga.
Barnen som drabbas är i främst barn till ensamstående och utlandsfödda. Det är dessa barn som får betala priset för arbetslöshet, osäkra deltider, utförsäkringspolitik och diskriminering på arbetsmarknaden.
Det är just dessa barn som även betalar högsta priset för medelklassens skattesänkningar: varje neddragning på skolbibliotek, fritidsgårdar och lärare minskar möjligheten för samhället att kompensera för barnets bakgrund och stötta det att utvecklas på lika villkor.
Det är då det kommer, det stora vemodet. För djupt inom mig är jag övertygad om att Sverige är ett rikt och solidariskt land där alla i grund och botten skulle kunna leva ett gott liv. Och jag är övertygad om att majoriteten av svenskar egentligen vill ha det så. Men övertygelsen kolliderar med det vi nu ser omkring oss – ett samhälle som har slutat sträva efter jämlikhet och solidaritet och istället långsamt, långsamt har låtit klyftorna normaliseras och öka.
Artikel 4 i barnkonventionen säger att varje land är skyldigt att använda det yttersta av sina resurser för att göra verklighet av alla barns lika värde, det vill säga skapa förutsättningar för drägliga levnadsvillkor för alla barn i landet. Det är dags att vi gör just detta och låter Rädda barnens årliga rapport mynna ut i handling.
Vänsterpartiet kräver att regeringen upprättar en handlingsplan för att minska barnfattigdomen. Handlingplanen borde t ex innehålla ändrad lagstiftning så normen på arbetsmarknaden blir fasta jobb på heltid, stärkta socialförsäkringar, höjt underhållsstöd och bostadsbidrag och möjlighet till läxläsning i skolan. Det finns så mycket vi kan göra för att jaga bort det stora vemodet. Att avskaffa barnfattigdomen torde vara bland det viktigaste.
När kommuner och stat bildar bolag, tar de bort rätten till insyn. Inga handlingar blir längre offentliga. Vi måste få alla människor att förstå att om vi vill ha en levande demokrati med engagerade människor istället för en liten klick människor som styr så måste vi sluta sälja ut och privatisera, låta människor känna delaktighet och att de är viktiga! Leve Vänstern!
I vår kommun talas det mycket om den nya dragningen av järnvägen, en bro över Timrådalen och en tunnel genom andra delar av vår vackra kommun. Det är vad som är föreslaget. Som privatperson kan man gå in på Timrå kommuns hemsida och yttra sig via brev eller mejl, vad man tycker om förslaget. Gör det! Tåg är bra men är priset rimligt? För det här är verklighet inom några år!
21 februari och 2 maj finns hon i Sundsvall. Riksdagshörnan på Sundsvalls stadsbibliotek i Kulturmagasinet, bägge dagarna 12.00 – 13.00.
I riksdagshörnan kan du träffa länets riksdagsledamöter och hämta informationsmaterial.
Har på lunchen lyssnat till känslosamma och berörande anföranden av Hédi Fried, överlevande från Förintelsen, och Christer Mattson från Forum för levande historia på en minnesstund för förintelsens offer i riksdagen
Berättelserna påminde om hur viktigt det är att utropet: “Aldrig mera!” också följs av daglig handling för att verkligen få betydelse.
Förintelsen kunde genomföras för att soldaterna såg offren som något väsentligt annat än människor – inte som barn, kvinnor, män, bagare, dansare, berlinare eller musikälskare – utan endast som “judar”. Kategorin “judebarn” tillåter distans – det är inte ett barn som ditt och mitt, utan något annat, helt annorlunda.
Det väcker frågor om vilka språkliga kategoriseringar som idag döljer diskriminering? Tillåter och förväntar vi t ex sämre resultat på “invandrartäta” skolor? När upphör ett barn vara just ett barn och blir istället en andra generationens invandrare?
Nya Wikileaksdokument avslöjar nu hur migrationsminister Tobias Billström och utrikesminister Carl Bildt velat begränsa antalet irakiska flyktingar i Sverige. I diskussioner med amerikanska diplomater har ministrarna hänvisat bl.a. till svenskarnas krav på en hårdare invandringspolitik, hedersrelaterade mord och till svårigheterna med att integrera just irakiska flyktingar i Sverige.
Vänsterpartiets flyktingpolitiska talesperson Christina Höj Larsen kommenterar:
– Billström och Bildts fördomsfulla kopplingar mellan hedersrelaterat våld och irakiska flyktingar visar på en total okunskap och på tydlig anpassning till främlingsfientlig retorik. Att dessutom påstå att irakiska flyktingar är svårintegrerade på grund av låg utbildning är en grov och orimlig generalisering som inte hör hemma i en seriös asylpolitik. Det minsta man kan begära är att ministrarna kommenterar uppgifterna, säger Christina Höj Larsen.
