Saxat från ”Dagens Konflikt” Rebecka Ahlberg

När Mona Sahlin gav sitt avskedstal på Socialdemokraternas förtroenderåd häromdagen var det uppenbart att hon riktade sig till ett parti i ideologisk kris. ”Det ska löna sig att arbeta” sade Sahlin, liksom för att markera att det enda parti man kan acceptera att stå i opposition till är sitt eget. Man ska bli ett arbetarparti, inte ett bidragsparti. Jämlikhet, men också privatiseringar.

Nu står och faller arbetarrörelsen lyckligtvis inte med (S), men det är ändå ett intressant tecken i tiden. Trots att en färsk undersökning visar att 75 % av svenskarna är så positiva till välfärdsstaten att de kan tänka sig att betala mer i skatt så pratar det traditionella arbetarpartiet hellre om att ställa krav. Problemformuleringsprivilegiet, det som ger en grupp rätt att diktera konfliktlinjen, har uppenbarligen flyttats avsevärt åt höger, och det är denna borgerliga tolkningsmodell som (S) befäster när de använder den tillhörande retoriken för att formulera sin politik.

För om det är något Alliansen har lyckats med så torde det vara just att erövra den diskursiva hegemonin. Debatten förs nu på deras villkor, såväl på kultursidor som vid middagsbord. ”Han Anders Borg gör ändå ett riktigt bra jobb”, hör man till exempel ofta. Men varför då? Vad exakt är det Anders Borg har gjort som har förärat honom en sådan oantastlig position? ”Han vet vad han håller på med”, kan svaret bli. ”Han förstår hur samhället fungerar”. Det är som om Anders Borg vore forskare och inte politiker.

Genom att undvika att tala om ideologi och drömmar har regeringen Reinfeldt skapat en bild av sig själv, och i synnerhet av sin finansminister, som sanningens bärare och objektiv tolkare av verkligheten. Här ligger all makt och allt ansvar hos individen, samtidigt som denne individs omgivning är en strukturbefriad konstant. Samhället är statiskt och helt och hållet marknadsreglerat i den mån det alls förändras. Anders Borg navigerar efter den enda vägens kompass över ett stormigt hav och vi vanliga medborgare ska mest förverkliga oss själva och vara glada över att inte slängas överbord.

Det här är givetvis exakt den situation man har velat uppnå; vi ska inte veta vad det politiska etablissemanget håller på med. Kapitalismens själva bränsle är de passiviseringsmekanismer som delar upp människor i kategorier som bidragstagare och entreprenörer, kundgrupper som inte uppmuntras använda varandra annat än som bananlådor att klättra på. I stället för att fråga oss om det kan finnas några alternativ ska vi internaliseras i en föreställning om att det bara är så. Här blir följaktligen samhällsordningar gudomligt inrättade, nationalekonomi vetenskap och finansministrar jesusfigurer.

Men Alliansen har lika mycket agenda som vilken regering som helst. Att deras politik i grund och botten skulle vara enbart evidensmotiverad är helt enkelt inte sant. Varför skulle vi då ha en utbildningsminister som systematiskt ignorerar skriande protester från landets lärarkår, varför skulle i sådana fall Anders Borg springa den ändlösa kapitalackumulationens ärenden när finanskris på finanskris ber om förändring? Ideologi är inte nödvändigtvis fel, men den bör åtminstone erkännas som sådan och inte maskeras i lögner om metafysiska marknadsfunktioner.

(S) påstår sig vilja arbeta för ett jämlikt samhälle. Ändå anammar man borgerlig politik för att nå dit. Är det en medveten ideologisk förskjutning, ren okunskap eller en bristande tro på den egna övertygelsen som gör det? Progressiva idéer med verklig bärkraft klarar vanligtvis av en kritisk granskning utan att falla samman som korthus. Är det inte därför vi är socialister, för att vi tror på rationalitet och empiri? Vi ser att människor mår bra av jämlikhet, vi erkänner det nuvarande systemets brister även om vi själva vinner på jobbskatteavdraget då och då. Vi är ödmjuka inför vad den franske historikern Fernand Braudel beskrev som la longue durée – samhällets tendens att under lång tid förändras, bryta samman, gå i cykler. Det är inte regeringen. Tvärtom bygger man hela sin ekonomiska struktur på en stilla förhoppning om att saker inte ska gå åt helvete, för när det väl gör det kommer man stå handfallen.

Den konservativa marknadsekonomin förkastar hela socialismens grundtanke, den om att människan är en solidarisk varelse vars beteende bör förklaras utifrån en historisk, kulturell och materialistisk situation. Därför kan vänstern inte heller kritisera kapitalismen på dess egna premisser utan att det hela utmynnar i självbedrägeri. Det blir uppenbart exempelvis när Sahlin drar upp den nyliberala favoritdikotomin ”arbete” och ”bidrag”. I stället för att informera väljarna om att monetarismen står i ett ontologiskt motsatsförhållande till full sysselsättning, något som Borg och det nya arbetarpartiet sällan talar högt om, tar man på sig det omöjliga uppdraget att skapa en relativ välfärd inom en samhällskonstruktion som till sin natur bygger på sociala motsättningar. I stället för att ta tillfället i akt och diskutera vad vi har för alternativ när systemet sannolikt börjar kollapsa väljer man att hålla tummarna och blunda.

Men resten av vänstern får aldrig acceptera den nyliberala världsbilden. Tvärtom är vi tvungna att slåss extra mycket för vår agenda och våra intressen när högern vill göra oss alla till reaktiva kunder. Vänsterns styrka är att den bygger på folkrörelser, på arbetarmakt, och därför är det alltid vi som har möjlighet att definiera de breda samhällsskikten. Den moderata linjen kommer alltid vara en angelägenhet för överklassen. Låt det bli deras fall i stället för vår dogm.

Bildlänk till artikel på ”Framtidskommissionen”…

Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti. Det borde vara ett framgångsrecept för att dra till sig stora väljargrupper i de allmänna valen. Men så är inte fallet! Efter framgångsvalet 1998 har Vänsterpartiet på riksplanet gått dåligt tre val i rad. Det blir än mer märkligt mot bakgrund av en global finanskris, där kapitalismen skakats i sina grundvalar och räddats av olika länders skattebetalare.

Att vara socialist innebär att se ett ojämlikt klassamhälle och vilja göra något åt det! Systemkritik är grundläggande för att mobilisera en kraft som syftar till förändring av rådande maktförhållanden. Vänstern kan inte överlåta till kapitalismens påhejare att formulera frågor och svar på dagens och framtidens problem och vägval. Vänsterns visioner och mål måste återkommande definieras och presenteras. Om man vet vad man vill är det mindre riskabelt att ingå allianser och kompromisser med andra. Som helhet måste det i varje läge värderas om kompromisser leder i rätt riktning. Om inte ska kompromisser avvisas!

Det gäller inte bara att veta vad man vill utan också ha en genomtänkt plan för hur det ska gå till i praktiken. Och då bör man givetvis vara medveten om att det finns motståndare som är ute efter samma sak, dvs att få genomslag för sina visioner/mål. Precis som i en fotbollsmatch måste man veta vad man vill med sitt spel och hur laget ska uppträda för att uppnå målet. Alla är viktiga och nödvändiga för att lyckas. Alla måste prestera sitt bästa. Man måste ha ett eget spel, men man måste dessutom vara väl insatt i motståndarlagets styrkor och svagheter liksom det egna lagets förtjänster och brister. Enkel uttryckt handlar det om att förlägga spelet på motståndarens planhalva och utnyttja de brister, som analyserats i motståndarlaget som helhet och hos enskilda aktörer. Det gäller att göra det man är bra på och undvika det man är sämre på. Möjligheten till framgång ökar påtagligt om tror på det man gör. Det gäller att agera utifrån ett välgrundat självförtroende.

Vänsterpartiet Degerfors har sedan valet 1994 haft ett väljarstöd på minst 25 % i kommunvalet. I valet 2010 fick vi nästan egen majoritet med ett utfall på 20 av 41 mandat i kommunfullmäktige. Hur är det möjligt? Det är till att börja med inget som skett över en natt. Det är ett hårt, långt och genomtänkt arbete som ligger bakom. Vi har pålästa och duktiga företrädare, som förmår presentera vad partiet står för och som inger förtroende hos väljarna. Vi lämnar politiska förslag på många olika områden, är flitiga på lokalpressens insändar- och debattsidor, har ett eget hus med möjlighet till sammansvetsande aktiviteter utöver rena partimöten och där även personer utanför partiet kan repa musik, hyra festlokal, se konstutställningar och teater mm. I höstens val hade vi egna valaffischer, ett konkret valprogram, egna korta valfilmer på nätet och en egen nyhetssida www.degerforsaren.se. Vi ratade reklambyråer och framställde egna produkter med en övertygelse om att kultur har ett bättre genomslag än reklam.

Vi bestämde oss tidigt för ett valprogram som tydligt och konkret visar vad Vänsterpartiet vill genomföra om vi får väljarnas förtroende. Programmet inleds med ”Vänsterpartiet i Degerfors är alternativet och möjligheten till förändring.” Sedan redovisas punkt för punkt vad vi vill göra. Inga märkligheter, bara konkreta förslag med tydlig folklig förankring. Populära förslag är inte liktydigt med populism! Och oppositionens uppgift är att opponera och profilera sina förslag.

Det hör till saken att Vänsterpartiet Degerfors av de flesta bedöms ligga klart till vänster i partiet. Det är en riktig slutsats om man analyserar lokalorganisationens politiska förslag de senaste decennierna, både i kommunpolitiken och i motioner till partiets kongresser. Vi tar tydligt strid för att lyfta fram ägandets betydelse för att uppnå ekonomisk demokrati, krav på arbetstidsförkortning, att behålla kravet på EU-utträde, kritik av individuell lönesättning, nej till avreglering och utförsäljning av gemensam egendom osv. Vi har således inte nått eller sökt framgång på en politik, som ligger knappt till vänster om den politiska mittfåra som de flesta partier tycks sträva efter. Vi visar att det är fullt möjligt att få ett stort stöd för vänsterpolitik! Vi visar att det kan löna sig politiskt att vara vänster. Och om du själv inte riktigt tror på det du gör och säger är det svårt att få andra att göra det!

Peter Pedersen,
Vänsterpartiet Degerfors

Vänsterpartiet gick till val på vår vision om världens bästa välfärd – utan privata vinster. Vård, skola och omsorg ska bedrivas som gemensam verksamhet och de pengar som blir över ska gå till förskolebarn, elever, personer med funktionsnedsättning, sjuka och äldre. Inte till aktieägare. Det är absurt att allt större del av våra skattepengar hamnar i de stora vårdbolagens fickor.

Financial Times konstaterade nyligen att vården är en attraktiv sektor för riskkapital, då den förväntas vara relativt immun mot konjunkturnedgångar. Eller med andra ord: även när det är kris blir folk sjuka och behöver omsorg. Stat, kommuner och landsting kommer att köpa tjänster även i ekonomiska svackor. Därför är välfärden ett bra investeringsobjekt för riskkapitalbolagen. Skattepengarna kommer alltid fortsätta rulla in.

En ny rapport från Statistiska centralbyrån (Finansiärer och utförare inom vård, skola och omsorg 2008) bekräftar denna bild. Under 2008 när finanskrisen slog till sjönk vinsterna i näringslivet med över 13 procent. Denna nedgång drabbade emellertid inte de privata företagen i välfärdssektorn. Där ökade i stället vinsterna med 5 procent. Genom privatiseringen av den gemensamma välfärden har alltså välfärdskapitalisterna skaffat sig en pålitlig kassako. Vinsterna ökar. Trots finanskrisen!

Under 2008 uppgick vinsterna i de privata företagen i välfärdssektorn till 10,4 miljarder kronor. Av dessa vinster kom uppskattningsvis cirka 7 miljarder från skattemedel. Dessa skattemedel hade, i stället för att som nu hamna som vinster i privata fickor, räckt till cirka 18 000 heltidstjänster inom vård, skola och omsorg. Utvecklingen är extra bekymmersam mot bakgrund av sysselsättningsutvecklingen inom kommunsektorn de senaste åren. Mellan 2007 och 2009 minskade den kommunfinansierade sysselsättningen med hela 33 000 personer. Utvecklingen är katastrofal eftersom behoven i skolan, vården och omsorgen är skriande. Välfärden behöver fler händer, inte färre.

Lönsamheten förefaller också vara synnerligen god för de privata företagen inom vård, skola och omsorg. Riksdagens utredningstjänst visar i en promemoria att medianvärdet för avkastningen på eget kapital inom välfärdssektorn uppgick till 25 procent under 2008, medan motsvarande siffra för hela näringslivet var 20 procent. Verksamheterna inom omsorgssektorn verkar vara speciellt lukrativ, med en avkastning på hela 33 procent. Den skattefinansierade privata verksamheten inom vård, skola omsorg har blivit riskkapitalisternas paradis; hög avkastning till låg risk.

Att de skattefinansierade vinsterna dränerar sjukvården, skolan och omsorgen på stora resurser är inte det enda problemet med privatiseringarna. Utförsäljningar till underpris, privata gräddfiler i skattefinansierade sjukhus, betygsinflation i friskolorna, stora vinster till låg risk, företagshemligheter istället för offentlighetsprincip – sammantaget minskar detta allmänhetens tilltro till en solidariskt finansierad välfärd. Samtidigt innebär regeringens omvända klasspolitik där den rikaste tiondelen av landets befolkning fått lika mycket av regeringens reformer som 60 procent av hela befolkningen, att viljan att betala skatt minskar. Det riskerar att leda till mer av privat finansiering av sjukvården, skolan och omsorgen samtidigt som demokratin urholkas. Där ligger den verkliga faran med regeringens politik

Vänsterpartiet vill i stället ha världens bästa välfärd utan privata vinster. Vi vill att de skattepengar vi lägger till välfärden också ska gå dit. Det är inte rimligt att riskkapitalbolagen plockar ut jättelika vinster ur vår gemensamma välfärd. Det behövs mer resurser i äldreomsorgen, sjukvården, skolan och förskolan. Det tror jag de allra flesta anser, inte minst de anställda. Låt pengarna gå till välfärden inte till privata vinster!

Ulla Andersson (V)
Ekonomiskpolitisk talesperson

PGA felaktigheter i informationen är detta inlägg borttaget! // Admin

2010-11-01 © Dagens Arbete.
MIKAEL FÄRNBO, ANNA TIBERG MARCUS DERLAND, MARIE EDHOLM

Försäkringskassans jakt på bidragsfuskare ledde till 320 fällande domar förra året. Trots att fusket beskrivits som ”omfattande” utgjorde det endast 0,04 procent av alla utbetalningar 2009, visar Dagens Arbetes och Dagens Arenas granskning.

I debatten om sjukförsäkringen har omfattande bidragsfusk pekats ut som en av anledningarna till att sjukskrivningskostnaderna exploderade från 75 till 132 miljarder kronor per år i slutet av nittiotalet.

Uppfattningen att fusket är utbrett är starkt förankrat ­– lika starkt bland handläggare som bland allmänheten. Två av tre tror att fusket är ”mycket eller ganska omfattande”, enligt en undersökning av Delegationen mot felaktiga utbetalningar, FUT.

Men trots intensivt arbete, och över 20 000 fuskutredningar, kunde Försäkringskassans kontrollenhet bara hitta misstänkt fusk i 1 419 fall förra året. Dessa fall polisanmäldes och Försäkringskassan ställde återkrav på sammanlagt 193 miljoner – vilket utgör 0,04 procent av alla utbetalningar inom socialförsäkringssystemet.

Samma år ledde endast 320 polisanmälningar till dom eller strafföreläggande. Det motsvarar ungefär 1,3 procent av alla fuskutredningar.

Försäkringskassans kontrollenhet byggdes upp år 2006 med 300 miljoner i öronmärkta pengar från regeringen. Kontrollenheten redovisar sin verksamhet i kvartalsrapporter och i årsrapporter som brukar återrapporteras i media.

I september skrev till exempel Dagens Nyheter under rubriken ”Fusk för miljoner hos F-kassan” om återkrav på 77,2 miljoner under andra kvartalet. Vad som inte framgår i rapporteringen är att en stor del av summan inte anses vara fusk – utan utgör oavsiktliga fel från både Försäkringskassan och allmänheten.

Dessa oavsiktliga fel bakas nämligen samman med det avsiktliga fusket under rubriken ”felaktiga utbetalningar och återkrav”. Den verkliga summan för bidragsfusket är mycket mindre och återfinns under rubriken ”polisanmälningar” – eftersom Försäkringskassan är skyldig att polisanmälda allt som misstänks vara medvetet och uppsåtligt fuskande över 300 kronor.

I fyra år har en speciell kontrollenhet inom Försäkringskassan jobbat intensivt för att avslöja bidragsfusk. Sammanlagt har kontrollenheten begärt tillbaka 544 miljoner kronor – varav 315 miljoner i sjukförsäkringen – där man ansett att den sökande uppsåtligen försökt lura till sig pengarna av Försäkringskassan.

Dagens Arbete och Dagens Arena har försökt få svar på hur mycket kontrollenheten har kostat under samma period, men Försäkringskassan svarar att de inte har några sådana siffror. Med uppgifter om antalet anställda på enheten och driftkostnaden per anställd kan kostnaden beräknas till 546 miljoner kronor. Hittills överstiger alltså kostnaden summan av det fusk som har avslöjats.

FAKTA/Försäkringskassans kontrollenhet

Förra året krävde kontrollenheten totalt tillbaka 354 miljoner kronor till följd av ”felaktiga utbetalningar”. Men endast 193 miljoner kronor av dessa ansåg de själva vara fusk.

De senaste fyra åren har de totala återkraven för ”felaktiga utbetalningar” varit 830 miljoner kronor. Men endast 544 miljoner ansågs vara fusk.

Försäkringskassans kontrollenhet har haft mellan 150 och 300 årsarbetskrafter. För att räkna ut enhetens kostnad har vi multiplicerat årsarbetskrafterna med den genomsnittliga driftkostnaden per årsarbetskraft som återfinns i årsredovisningen för respektive år.

Försäkringskassan utbetalningar ur socialförsäkringssystemet uppgick till 450 miljarder kronor 2008.

2010-11-01 © Dagens Arbete.

Zakia vaknar en gång i timmen varje natt för att äta värktabletter. Hon tillhör fuskdebattens största förlorare. Sjukfuskarna som skulle klämmas åt var få.
De som verkligen lurar staten på pengar finns någon helt annanstans.

Text: ANNA TIBERG Research: MARCUS DERLAND, MARIE EDHOLM, MIKAEL FÄRNBO och ANNA TIBERG

Vi träffas på en fest, Danne och jag.

– Hon tog studenten för två år sedan, säger han och ser mot sin flickvän.

– Jag sjukade mig för att kunna vara med på hennes examen.

Sedan rodnar han, som om han kommit på att någon kan tipsa Försäkringskassan. Jag försöker släta över men då blir han både förvånad och sur. Minen säger allt: Hur i helvete kan jag tro att han skäms över sjukfusk när han rodnar av kärlek? Sin kärlek.

De bor på 38 kvadrat i en mellanstor svensk stad. Han jobbar på fabrik och hon vill bli sjuksköterska. ”Skål!” skriker någon i festlokalen.

På måndag ska Danne gå på skiftet igen. Ikväll ska han dricka sig berusad.

Vrid ficklampans kägla mot 2000-talets stora debatt, och inse att Danne är en viktig person. Såna som han förstår inte att det är fel att sjuka sig för att man är trött, har annat för sig, eller inte trivs på jobbet. Han tillhör gruppen ”förvuxna barn” som jag hörde vänner klaga på:

”De vill fan ingenting. Vissa skaffar sig inte ens något jobb, de hänger på café och tror att de ska kunna leva på musiken. Jag vill inte att de ska fika upp mina pengar.”

Tre av fyra svenskar tror att fusk med bidrag och ersättningar är ”ganska, eller mycket omfattande”. Och nära hälften (10 000) av alla fusk-anmälningar till Försäkringskassan kommer från privatpersoner som anmäler sina grannar. Misstänksamheten mot medmänniskans onda rygg är stor, fast bara en bråkdel av de anmälda visar sig ha fuskat.

Bakgrunden: I slutet av nittiotalet exploderade Sveriges sjukskrivningskostnader. Steg från 75 till 132 miljarder på fem år. Lägg siffran på minnet. Den hotade statsfinanserna, menade flera debattörer.

Den vanliga förklaringen till sjukbomben var att arbetsmiljön var dålig och att stressen löpte amok efter krisåren. Men i början av 2000-talet höjdes röster bland politiker och skribenter för att det var en myt. Svenskt Näringsliv beställde en egen opinionsundersökning. Sedan förklarade organisationen att folk hade dåliga kunskaper: ”Många anser att det finns situationer då det är okej att sjukskriva sig trots att man egentligen inte är sjuk.”

I undersökningen tyckte 25 procent att det var helt rätt att sjukskriva sig om man mår dåligt på grund av problem i familjen. 10 procent tyckte att det var rätt om man ”vantrivs på jobbet”. Ändå hade bara 5 procent verkligen varit hemma någon dag under det senaste året, utan att vara så sjuka att de inte kunnat jobba. Samtidigt gick 60 procent till kneget trots att de borde ha stannat i sängen. Arbetsmoralens härdiga folk överträffade slappisarna med råge i arbetsgivarorganisationens undersökning. Det valde varken tidningar eller Svenskt Näringsliv att lyfta fram.

”Den misstanke som i alla fall inte jag kan frigöra mig ifrån är att det bland alla sjuka kan finnas personer som inte är sjuka”, ansåg skribenten i Dagens Nyheter. ”Bortom allt tvivel har vi att göra med ett omfattande missbruk”, lät det i Expressen. Enligt Sydsvenska Dagbladet hade delar av Sverige utvecklat en osund ”sjukskrivningskultur”.

Snart var det inte bara de blå som talade om en slapp inställning. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning. Och på en presskonferens en solig dag i Hagaparken, den 30 juni 2004, satt Riksförsäkringsverkets generaldirektör Anna Hedborg och höll med om att svenskarnas attityd till sjukskrivningen hade förändrats. ”Och det är inte detsamma som fusk, utan en allmän värderingsförändring”.

Men lite detsamma var det kanske ändå. Satsningarna mot sjukfusk, vab-fusk och annat försäkringsfusk bara ökade därefter. ”Närmast en explosionsartad revolution på området”, har Brottsförebyggande rådets chef Lars Korsell beskrivit det system som sedan växte fram.

När vi hunnit till år 2006 hade samtalet börja handla om ”stöld” och ”nolltolerans”. Försäkringskassan anmälde folk på löpande band, det spelade ingen roll hur lite pengar den vabbande modern misstänktes ha försnillat. Men polisen hade nog med att reda upp bland inbrott och misshandel och kunde inte skaka fram motsvarande resurser.

Den politiska inställningen att reglerna inte fungerade växte i samma takt. Och år 2008 klubbades en hårt uppstramad sjukförsäkring igenom av den vid det laget borgerliga majoriteten i riksdagen.

Nu måste jag få lämna historien om sjukfusket för en stund. Jag måste berätta om Clas. Clas är i trettioårsåldern, och bor i hus. Ungefär var tredje vecka eldar han. I en hink på gården, i en kamin eller en grill. Där brinner kopiorna av restaurangens dagkasserapporter.

Clas manipulerar kassaregister. Han har lärt sig systemet av sin förra chef, hur det ska hanteras och skötas om, och han har blivit delägare och vd.

Clas är vid den här tidpunkten en ganska vanlig företagare. Ambitiös, driftig och har lite svårt att hålla fartgränsen på nittiovägar. Men den dag jag och han träffas, är han mycket ovanlig, och inte alls representativ för skattefifflare överlag. Han går och väntar på rättegång. Och han har erkänt.

– Jag erkände för att jag vet att det var fel, det jag har gjort. Och oavsett vad man gör ska man stå för det, tycker jag.

Skatteverket anser att Clas har undanhållit skatt på tre miljoner kronor, och gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott. Motivet var enligt honom själv att betala av till sin delägare för att kunna köpa restaurangen. I värsta fall kan han bli dömd till fängelse. Han tänker ofta på hur han i så fall ska förklara det för sina barn.

Men han var inte orolig när kompanjonen drog utomlands och lämnade Clas med räkenskaperna. Utåt sett var restaurangen en mönsterkrog. Kassasystemet hade funnits i många år. Han säger att det inte finns en enda krögare i stan som inte kört en del svart, och att de manipulerade kassaregistren är det vanligaste sättet att få in svarta pengar. ”Ingen åker dit”. Bombsäkert.

Hur Skatteverket kom honom på spåren vet han inte. Men en fredag kom kronofogden och ville titta på restaurangens tillgångar. Och plötsligt var beskrivningen av den unge, ambitiöse entreprenören Clas i stället beskrivningen av en brottsling.

Sedan dess har han haft gott om tid att tänka. På sig själv, på skatter och moral. Han har tänkt på den enmansföretagare han känner, som har ett företag vars enda egendom är tre privata mobiltelefoner. Med hjälp av mobilräkningar som är privata drar killen av extrainkomster som han egentligen skulle ha skattat för.

Clas har tänkt på att han tycker att företag beskattas hårt.

– Men samtidigt, skulle alla betala skatten skulle den vara mycket lägre. Nu är det nästan okej för att alla verkar fuska.

Han har också tänkt på hur rumsrent det är att tala öppet om fiffel med skatten. Kompisen som skrattande berättade att han fått igenom avdrag för dubbla boenden talade om briljans. Sin briljans.

Så låt oss nu tala lite om skattefusk. Vi bryr oss mycket om motivet när vi ska bestämma oss för vad som är omoraliskt. Oavsett lag och regel. Vi vet att sjukfusket seglade upp till en topplacering över förkastliga sysselsättningar i början av 2000-talet. Att offentliga röster fastställde motivet: lättja och dålig attityd. Att opinioner bildas, leder till åtgärder och politiska beslut. Så låt oss snacka skattefusk.

– Det här är en samhällsfarlig verksamhet. Den ekonomiska brottsligheten galopperar. Det finns enorma pengar att hämta, vi har inte sett vidden av det här ännu.

Så säger en man på Skatteverket som inte vill skylta med sitt namn. Han talar om organiserad brottslighet.

– Vi måste våga diskutera och tydliggöra gränserna för vad som är acceptabelt. Annars kan vi hamna i samma situation som i Sydeuropa, där man jobbar svart för att det andra systemet inte fungerar. Då får du en ond cirkel, där du mutar dig fram både som företag och privatperson, säger en annan. Hon talar om gemene mans småfiffel.

Allt ringas in i en förlorad pott på 133 miljarder (påminnelse, förväxla inte siffran med de totala sjukkostnaderna på 132 miljarder, de som ansågs hota statsfinanserna). Skattekronor som aldrig kommer in. Det kallas inte skattefusk utan ”skattefel”.

Självklart är beräkningen inte vattentät. Fusk och fel mäts med de uppgifter som finns, resten gissas fram. Det gäller för såväl Försäkringskassan som Skatteverket. Men medan Skatteverket ger ut en bok om hur uppskattningen har gått till, och dessutom visar att alla osäkra siffror räknas ner för att inte överdriva, hänvisar Försäkringskassan till en ”best guess”. Metodbeskrivning av denna gissning finns inte, och den räknas varken upp eller ner.

Så: 133 miljarder i försvunnen skatt har vi på bordet. Var ska vi börja bena? Låt oss ta det olagliga sparandet utomlands. Det kostar uppskattningsvis 7,5 miljarder om året. Och det är ingenting annat än personer som gömmer en del av sina förmögenheter på utländska konton där de slipper betala skatt till Sverige. Skattebrott, utfört av den som har rätt mycket, men tycker att lite mer ska jag ha.

Håll i dig nu. Bara kostnaden för det här olagliga sparandet, är två miljarder mer än hela det uppskattade fusket inom hela socialförsäkrings-
systemet. En organisation som skulle jobba enbart med att förhindra skattesmitarkonton, har chansen att dra in mer till statskassan än Försäkringskassans kontrollverksamhet någonsin kan.

Men Skatteverket har haft det knapert de senaste åren och tvingats lämna in en handlingsplan till riksdagen. Där står att man yxat, skurit och ”haft otillräckliga förutsättningar att minska skattefelet”. Verket beräknar att fel för 22 skattemiljarder rättas till varje år. Målet är att få in tre gånger så mycket. Men i stället för de extra 400 miljoner som Skatteverket bett om, gav regeringen hälften. Nu måste mellan 50 och 100 anställda bort nästa år.

År 2005 gick Försäkringskassan igenom en omorganisation. En fristående kontrollenhet byggdes upp. Regeringen sköt till 300 miljoner öronmärkta pengar, och enheten växte snabbt. Metoder och datasystem togs fram för att ringa in alla fuskande svenskar. I dag är varje anställd mer än dubbelt så effektiv som då. Fler och fler lagförs för att ha fuskat. Och ändå. Ändå begärde Försäkringskassan bara in 193 miljoner i vad de bedömde vara fuskpengar förra året. Bara 461 anmälningar ledde till åtal. Och bara 320 ledde till en fällande i dom. Det är 1,3 procent av allt det som man från början misstänkte var fusk.

Samtidigt kan vi läsa i tidningarna om hur mycket pengar kassan drar tillbaka. Under rubriken: ”Fusk för miljoner hos F-kassan” skrev Dagens Nyheter så sent som i september om återkrav på 77,2 miljoner under andra kvartalet.

Vad som inte står någonstans i artikeln är att bara var tredje person anses ha fuskat. Resten beror på oavsiktliga fel, även fel som Försäkringskassan står för. Pengar som alltså inte ger, utan kostar, dubbelt. När en del av organisationen har lagt tid och papper på att betala ut ett felaktigt belopp, och sedan en annan del lägger ännu mera tid och papper på att kräva tillbaka samma pengar, är det då rimligt att hänvisa till siffrorna som fusk? Nja, säger Daniel Johansson, verksamhetsansvarig för kontrollfrågor på Försäkringskassan.

– Om man som jag kanske likställer fusk med ett mer förslaget och uppsåtligt beteende. Då är det inte helt rättvisande, nej.

I övrigt bollar han över till tidningsmakarna. Försäkringskassan kan ju inte rå för deras rubrikval.

Låt oss lämna sjukfuskarna för en stund. Låt oss för ett ögonblick återvända till det berg av beräkningar som kallas skattefel. Det är svårt att göra upprörande fuskrubriker av skattefelet. Rent av omöjligt. Skatteverket tycker inte att det är intressant att avgöra hur mycket av 133 miljarder försvunna skattekronor som kan kallas fusk. 133 miljarder. Det är detsamma som en tiondel av den skatt som begärs in. 1 186 000 dagisplatser under ett år. Statens kostnader för a-kassa och aktivitetsstöd gånger fyra. Full sjukpenning för 523 000 personer. Medlemsavgiften till EU sju gånger om. Och kommer du nu ihåg siffran som hotade statsfinanserna? 132 miljarder. Skattefelet är till och med mer än hela Sveriges sjukkostnader när de låg som allra högst år 2003.

133 miljarder som bara blev ”fel”.

Medan Försäkringskassan noga pekar ut hur många som kan anses fuska med försäkringarna, uttrycker sig Skatteverket så här:

–  Det finns en svårighet i det här att man förväntas ha en väldig ordning på sina papper och annat … Det vet vi alla hur det kan vara. Orden kommer från Jan-Erik Bäckman, chef på Skatteverkets analysenhet. Och hans chef, generaldirektör Ingemar Hansson, säger så här:

–  Även om merparten är fusk är det inte alltid så. Därför har vi valt en mjukare formulering. 133 miljarder låter mer precist än vad det är. Man måste komma ihåg att det är en beräkning.

Kanske hänger försiktighet och ”en mjukare formulering” ihop med det som kallas ”kundtänk”? En före detta anställd förklarar situationen:

– Kundtänkandet är något Skatteverket haft i några år. Det går ut på att man försökt svänga bort från att tänka att man bara sysslar med kontroll. Om en skattskyldig ringer så är det inte en skattskyldig som ringer och stör, utan en kund som ska få hjälp.

–  Det finns en ovilja att hänga ut någon som fuskare, man vet att det försvårar samarbetet. Det är lätt att man bränner en bra fungerande relation med till exempel ett företag.

Vissa skulle säga att Försäkringskassan bör ta intryck. Verket verkar ha något som kassan inte har. Faktum är att – i alla opinionsmätningar – ligger den myndighet som tar ifrån oss pengar mycket bättre till än den som ska ge oss dem.

Men mitt i dunkudden av mjuka uttalanden från verkets många hörn råkar jag plötsligt på Pia Bergman. Hon är projektledare mot svartarbete, som beräknas kosta i runda slängar 66 miljarder. Varje år.

– Det är en fruktansvärd massa pengar som vi skulle kunna göra andra saker med. Om vi kan få bukt med det här minskar sannolikheten för att vi ska få ett korrupt samhälle och det är grunden för en fungerande demokrati.

Jag undrar lite över hur lätt det är att göra fel. Det gör inte Pia Bergman.

– Svart arbetskraft kan jag ju säga att det är jädrigt svårt att missförstå. Man vet om man jobbar svart, eller om man anställer svart så det är absolut klart. Det är fusk för 66 miljarder.

Det finns en hel del förslag som drivits i åratal, och som skulle förbättra statens inkomster. Till exempel att Skatteverket ska kunna göra oannonserade besök på företag.

Det finns också nya regler som försvårat arbetet. Till exempel att det blivit lättare att få F-skattsedel. Du kan nu jobba som egen företagare åt en enda uppdragsgivare. Den utvecklingen kan enligt Skatteverkets egen rapport hota vårt säkraste sätt att överhuvudtaget få in skatt.

Så hur debatteras skattefusk? Har du hört om skattefelet för ersättningar till chefer i riskkapitalbolag? 1,5 miljarder om året. Eller att handeln med begagnade lyxbilar beräknas kosta en miljard, eller om den olagliga importen av båtar? 32,5 miljoner. En sån struntsumma skulle kunna användas till exempelvis full ersättning för 128 sjuka varje år.

Visst pratas det om skattefusk. När politiker visar sig ha anställt hantverkare och barnflickor svart. När var och en kan se hur frisörer och restauranger rör sig från ljusgrått till becksvart. Men då är det inte moralen och attityden som förkastas. I stället föds rut-avdrag för de serverade och personalliggare för de serverande, med motiveringen att branscherna måste skyddas.

Allra minst bassning får storföretagen. De förväntas söka systemets luckor som en sorts rimlig vinstmaximering. För några år sedan körde flera storföretag ett fiffigt ränteupplägg och kunde befria sig själva från bolagsskatt. Det fick knappt debattörerna att höja på ögonbrynet, förklarar en medarbetare på Skatteverket: ”Det är inget som highlightats i DN och Svenskan precis.”

Tillvägagångssättet skiftar med storlek och styrka. Men av de 133 miljarderna som kallas skattefel beräknas just företagen stå för den stora biten: 103 miljarder. Och oavsett metod är målet alltid detsamma: att behålla de pengar som riksdagen har beslutat ska tillfalla alla.

Enmansföretagaren som Clas berättade om är vanlig: De minsta företagen sticker ut med ett fel på 52 miljarder. De bidrar till den svarta ekonomin och tycker att det är lika okej att trixa med avdrag som det är för Danne att ta en sjukdag. Men det är sällan det skrivs om dem.

–  Det är jävla konstigt egentligen. Jag kan bara spekulera i varför. Det kan vara så att många fler har erfarenhet av skattefusk än av bidragsfusk. Det är mer allmänt förekommande och fler är liksom själva moraliskt indragna i det.

Mannen som talar heter Stig Orustfjord och är Försäkringskassans egen överdirektör. Han ser tillbaka på sjukfuskdebatten som snurrat kring hans myndighet och beskriver debattörerna som ”yra höns”:

– Uppgången och nedgången av sjuktalen hade inte ett dugg med fusk att göra.

– Det var inte fler som blev sjuka. Min slutsats är att det framför allt handlade om att utflödet stannade upp. Människor blev inte rehabiliterade och fick inte det stöd de behövde för att komma tillbaka.

När 2000-talets fusk-Sverige summeras är de fifflande företagen dubbla vinnare. Företagen vinner många miljarder om året i skatter som aldrig betalas in. Företagen vinner på att sjukskrivningsbomben beskrivs som problem med attityd i stället för problem med arbetsmiljö. Men när debattörernas och näringslivets engagemang mot sjukfusk knockade andra samhällsproblem från agendan var det inte såna som Danne som klämdes åt.

Vi ska göra ett besök hos Zakia. Avslaget på hennes ansökan om sjukpenning kom med motiveringen att hon fortfarande kan jobba två timmar om dagen. Och Zakia ramlade rakt ner i helvetet.

Hon är 56 år och har arbetat som montör på ett elektronikföretag. Nu vaknar hon en gång i timmen varje natt för att ta mer smärtstillande.

Zakia monterade 30 kilo tunga filter för basstationer, samma position år ut och år in. Smärtan i axlar, rygg och nacke kom krypande, blev kronisk, fick namn som diskbråck, ischias och ständiga inflammationer.

Värken är så påtaglig att den strålar ut från kroppen. Jag ser med egna ögon att när hon har talat i tre kvart står hon inte ut längre, benen sträcks ut under bordet. Händerna kramar om nacken i ett försök till befrielse. Hon klarar inte av att sitta, det hjälper inte att maken värmer vetekuddar till nacken.

Zakia har försökt jobba två timmar om dagen, först inom industrin och sedan på ett fritids i vintras. Straffet: uppsvällda fötter och ben. På en månad kunde hon inte lämna huset ens för kortare promenader. I dag är hon deprimerad. Maken som kör taxi på nätterna hjälper henne att duscha, få i sig mat och klä sig. Vid köksbordet skakar han på huvudet. Tittar ned. Tvinnar sina fingrar.

Huset som köptes för sex år sedan ska säljas. Omkostnaderna är för stora och inkomsterna för små. När de först kom till Sverige var de hänvisade till socialbidrag.

–  Vi lever hellre på te och bröd.

– Aldrig mer. Aldrig mer socialbidrag.

Om såna som Zakia handlade inte sjukdebatten när den drog igång i början av 2000-talet. Alla som träffar henne måste ju hålla med om att något blev fel, tänker jag. Vem tjänar på Zakias lidande? Var är samhällsnyttan? 30 200 människor hade utförsäkrats i juli. Två procent av dem har återgått i arbete. Och i slutet av 2011 beräknas sammanlagt 59 000 människor ha skickats ur försäkringen.

Av handläggare som bara gör sitt jobb.

– På jobbet orkar man inte snacka om sådant här. Man måste släppa ärendena. Man blir en utförare. En tjänsteman, säger en av dem, med erfarenhet av både fuskjakt och sjukpenningärenden.

Han vill vara anonym för att inte kallas illojal av sin arbetsgivare. Och han försöker avskärma sig från det jobb han måste utföra.

– En sjukskrivning handlar inte om hur sjuk du är. Det handlar mer om hur duktig läkaren är på att skriva intyg. På intyget måste de beskriva varför den sjukskrivne inte kan utföra ett jobb på grund av sjukdom, vad begränsningen är. När läkarna inte utvecklar sådant i sjukintyget drar vi in sjukpenningen. Och det drabbar folk som inte får rätt trots att de är sjuka.

Det finns de som säger att regeringens sjukreform är ett stort och farligt experiment.

– De små positiva effekterna måste vägas mot alla de som görs fattiga. Som måste söka socialbidrag, göra sig av med sina hus, bilar och ägodelar, säger Björn Johnson, statsvetare vid Malmö Högskola.

Han har skrivit en bok med liknande slutsatser som Försäkringskassans överdirektör. Sjukdebatten byggde på myter. Bilden av massjukskrivningarna var en synvilla inbyggd i siffror. Flera statistiker har räknat ut att närmare 85 procent av ökningen i sjukfrånvaron mellan 1996 och 2002 inte berodde på att fler sjukskrev sig. Den berodde på att de som redan var sjuka, fortsatte att vara det.

Frågan var alltså inte varför folk blev sjuka, utan varför de inte kunde återvända till arbetslivet.

Johnsons svar sammanfattas: rehabiliteringssystemets kollaps. Omstruktureringar, nedskärningar och besparingar, ledde rätt och slätt till att för få människor, och för lite pengar, fanns för att hjälpa folk att komma tillbaka.

Vi avslutar med att återvända till fabriksarbetaren Danne. Han öppnar en öl och säger att han har räknat med att vara bakfull. I en annan stad i Sverige går Clas och väntar på rättegång.

Och medan de båda har hälsa nog att nyktra till efter sina baksmällor sitter Zakia fast i sin mardröm. Zakia som klev ner i ett skruvstäd som förhoppningsvis inte var avsett för henne.

Det rödgröna samarbetet är satt på paus, och oavsett vad vi lägger in i det kan vi sluta oss till att det inte kommer skapas gemensam policy, framkompromissad mellan tre ståndpunkter, på ett tag.

En övergång till ett mer lågintensivt samarbete är inget konstigt, de rödgröna var/är en koalition och inte en rörelse. Nu när politiken ska utvecklas finns det ingen naturlig rödgrön plattform, eftersom samarbetet var en konstruktion ovanifrån och ned. Politik måste komma underifrån och där finns ingen gemensam rödgrön identitet, än.

Nackdelen med ett försvagat rödgrönt samarbete är att Moderaternas position stärks. Precis som socialdemokraterna under en lång tid kunde behålla sin position som parlamentarisk hegemon genom att splittra borgerligheten och samarbeta med ett parti i taget, öppnas nu en möjlighet för Moderaterna att inta samma position. I den given ingår risken att Miljöpartiet förborgerligas, till de rödas förtret.

Lars Ohlys reaktion på Sahlins besked har varit en av förnekelse. Man kan ha viss förståelse för det. Under de knappt två åren av rödgrönt samarbete har Vänsterpartiets toppolitiker kommit in, inte bara i farstun, utan ända in i köket, och fått låna av de två andra partiernas trovärdighet.

Men det är skillnad på inflytande över enskilda politiska kompromisser och inflytande över det politiska ramverk som skiljer omöjligt från möjligt. För att åstadkomma det senare, alltså flytta gränsen för det omöjliga åt vänster, är det inte alls säkert att Vänsterpartiet gynnas av att ingå i en koalition.

Medan socialdemokratin måste gräva i de stora frågorna, ska offentlig sektors andel av BNP öka eller minska, ska vi eller ska vi inte sträva efter att begränsa näringslivets makt till förmån för politikens, ska vi eller ska vi inte intervenera i den prekära arbetsmarknad som tagit form, etc, har Vänsterpartiet redan fixerat sin position. Frågan som båda partier måste ställa sig är ”hur och med vilka medel?”.

Här har Vänsterpartiet en fördel i sin position på sidlinjen, man kan springa före och experimentera, men det kräver politiskt mod och strategiskt nytänkande.

Martin Hofverberg, Dagens Konflikt

”Ett regeringspartis uppgift är att sitta kvar vid makten så länge som möjligt. Ett oppositionspartis uppgift är att komma till makten så fort som möjligt. När man har okunniga väljare, vilket vi har i Sverige, så tvingas man förenkla sitt budskap så till den milda grad. Detta gör att vi tvingas föra ett resonemang som ibland överskrider sanningens gräns. (…) Hade vi haft kunniga väljare, som visste vad det var frågan om, skulle vi aldrig kunna hålla på som vi gör.” Citerat: Gösta Bohman (M), som tvingades förklara varför han under sin tid i regeringen överdrivit Sveriges underskott i bytesbalansen, för att skapa ett konstgjort ”krismedvetande”.

Lyssna eller ladda ner den från denna LÄNK!