När det stora vemodet rullar in…
Ibland rullar det in, det stora vemodet. Det kan komma när jag öppnar tidningen vid frukostbordet och möts av färska siffror från arbetsförmedlingen: 400 000 arbetssökande och 45 000 nya jobb – inte konstigt att utförsäkring från a-kassan drabbar som en slägga. Eller när jag hör socialförsäkringsministern hävda ”att ingen ska bli drabbad” av den nya utförsäkringspolitiken, samtidigt som jag ständigt möter förtvivlade sjuka som vittnar om sin omöjliga situation.
Och oftast är det just när vemodet förvandlas till energi att jag påminns om varför jag engagerar mig politiskt.
Men i tisdags drabbade det stora vemodet lite extra. För dagens nyhet handlade om Rädda barnens rapport om barnfattigdom i Sverige 2010. Rapporten visar att 220 000 barn i Sverige lever i fattigdom. Tänk på saken: 220 000 barn lever i familjer med dagliga svårigheter att hitta pengar till basala saker som hyra, mat och kläder. Det är familjer där det är svårt att hitta en extra tjuga till bussen, där enda riktiga måltiden kan vara den som ges i skolbespisningen, där skolans uppmaning ”medtag skidor” innebär att barnet får stå bredvid och titta på. Eller att barnet stannar hemma från skolan de dagar då det är skolutflykt som ska betalas hemifrån.
Det är 220 000 barn som från första början får erfara att de inte har samma möjligheter och rättigheter som sina jämnåriga.
Barnen som drabbas är i främst barn till ensamstående och utlandsfödda. Det är dessa barn som får betala priset för arbetslöshet, osäkra deltider, utförsäkringspolitik och diskriminering på arbetsmarknaden.
Det är just dessa barn som även betalar högsta priset för medelklassens skattesänkningar: varje neddragning på skolbibliotek, fritidsgårdar och lärare minskar möjligheten för samhället att kompensera för barnets bakgrund och stötta det att utvecklas på lika villkor.
Det är då det kommer, det stora vemodet. För djupt inom mig är jag övertygad om att Sverige är ett rikt och solidariskt land där alla i grund och botten skulle kunna leva ett gott liv. Och jag är övertygad om att majoriteten av svenskar egentligen vill ha det så. Men övertygelsen kolliderar med det vi nu ser omkring oss – ett samhälle som har slutat sträva efter jämlikhet och solidaritet och istället långsamt, långsamt har låtit klyftorna normaliseras och öka.
Artikel 4 i barnkonventionen säger att varje land är skyldigt att använda det yttersta av sina resurser för att göra verklighet av alla barns lika värde, det vill säga skapa förutsättningar för drägliga levnadsvillkor för alla barn i landet. Det är dags att vi gör just detta och låter Rädda barnens årliga rapport mynna ut i handling.
Vänsterpartiet kräver att regeringen upprättar en handlingsplan för att minska barnfattigdomen. Handlingplanen borde t ex innehålla ändrad lagstiftning så normen på arbetsmarknaden blir fasta jobb på heltid, stärkta socialförsäkringar, höjt underhållsstöd och bostadsbidrag och möjlighet till läxläsning i skolan. Det finns så mycket vi kan göra för att jaga bort det stora vemodet. Att avskaffa barnfattigdomen torde vara bland det viktigaste.