Har på lunchen lyssnat till känslosamma och berörande anföranden av Hédi Fried, överlevande från Förintelsen, och Christer Mattson från Forum för levande historia på en minnesstund för förintelsens offer i riksdagen
Berättelserna påminde om hur viktigt det är att utropet: “Aldrig mera!” också följs av daglig handling för att verkligen få betydelse.
Förintelsen kunde genomföras för att soldaterna såg offren som något väsentligt annat än människor – inte som barn, kvinnor, män, bagare, dansare, berlinare eller musikälskare – utan endast som “judar”. Kategorin “judebarn” tillåter distans – det är inte ett barn som ditt och mitt, utan något annat, helt annorlunda.
Det väcker frågor om vilka språkliga kategoriseringar som idag döljer diskriminering? Tillåter och förväntar vi t ex sämre resultat på “invandrartäta” skolor? När upphör ett barn vara just ett barn och blir istället en andra generationens invandrare?
Christina Höj-Larsen