Sverige har förändrats i grunden och arbetarrörelsens kris innebär förändringar även för Vänsterpartiet. Vänsterpartiet behöver ett generationsskifte inte bara åldersmässigt utan också i förhållningsätt till omvärlden. Att vara vänster på 2010-talet ställer nya krav. Väljarna gav de partier som byggde landet det sämsta stödet sedan allmän rösträtt infördes. Det är ett tecken på att vi inte har kunnat visa att vi är ett alternativ; att man kan lita på att vi tar strid.

Det måste ändras.

Det svenska välfärdsbygget är dött och socialdemokratin verkar inte vilja vara de som tar på sig rollen som de som ska bygga det nya Välfärdssverige. Vänsterpartiet kan inte längre nöja sig med att vara parlamentets lilla vänsterkraft, som försvarar välfärden mot angrepp, och som bygger delar av sin identitet på att tjuvnypa ett stort socialdemokratiskt parti. Av den enkla anledningen att den verkligheten inte råder längre. Systemskiftet som det varnats för är redan här och i stora delar genomfört, ett systemskifte i dag skulle i stället innebära att vi bygger bort Fattigsverige och bygger välfärden på nytt.

En ledarskribent kallade mig för bakåtsträvare i samband med att jag valts till att leda Vänsterpartiets framtidskommission. Han tyckte att han hade kommit på mig med fingrarna i kakburken för att jag sagt att Sverige inte längre förändras till det bättre, utan att det gått åt fel håll under en längre tid. Att vissa saker var bättre förr handlar inte om nostalgi, utan om sunt förnuft, och har man inte detta så finns även statistiken att tillgå.

Klyftorna har vuxit, arbetslösheten har ökat. Sverige har gått i från att vara ett land som utmärkte sig internationellt för utbyggnad av välfärden till att utmärka sig i snabba försämringar. Medan skolminister Jan Björklund plockar mössor av eleverna i klassrummen, så förs samtidigt en politik som innebär att vi får stå med mössan i hand på arbetsplatserna. Gillar man inte läget så är man utbytbar mot kön med arbetslösa som står och knackar på. Människor sparkas från jobben, dagen efter blir de inhyrda igen. Den flexibla arbetsmarknaden må vara flexibel för direktörerna som vill göra snabba cash, men för den som jobbar och vill kunna planera sitt vardagsliv, är det rena kaoset.

Så kan vi inte ha det.

Det svenska välfärdssamhället håller på att trasas sönder. Jag ogillar domedagsprofeter såvida de inte är på film, men låt oss konstatera att det ser riktigt illa ut. Ungarnas dagispengar går till skatteparadis, sjuka människor friskförklaras som om att det vore Jesus själv som sträckt ut sin hand och sagt att ”Du kan gå nu, res dig upp i fadern, sonen och den helige andes namn!”. Men strax visar det sig att underverk tillhör fablernas värld och i verkligheten så är sjuka människor precis lika sjuka efter friskförklaringen. ”Det är ju kris!” mässar regeringen, och bygger ut regeringskansliet. Tycker man att det ska vara mer personal på äldreboendena, så att mormor kan få en promenad också, är man en utopist som inte fattar att det här, det är inget jävla hotell.

Utgångspunkten om att ”Endast det bästa är gott nog åt folket” har blivit bortglömt inom politiken (såvida det inte handlar om den lilla klick som taxerar sina villor på över sex miljoner, då heter det plötsligt att tvingas gå från hus och hem). Annars funkar det såhär: ”Nä men du kan väl inte mena att du är så extrem att du vill ha jobb, bra lön, semester OCH fackliga rättigheter. Och som att det inte skulle vara nog kräver du att vi ger sjutton i att ta morsan dins skattepengar för att skeppa dem till ett skatteparadis.” Fy fasen vad bortskämt, anser tyckarna, experterna och deras kompisar i regeringskansliet – och tar bort förmögenhetsskatten.

Vänsterpartiet måste ta ett större ansvar för Sverige och ta på sig ledartröjan när det handlar om en politik för full sysselsättning. Det duger inte bara att snacka om jobben, vi ska visa att vi faktiskt kan fixa dem också. Samtidigt ska vi fortsätta vara de som ständigt ställer etablissemanget till svars och kräver en ny riktning. Det har varje rörelse, som vill ha ökad jämlikhet ett förbannat ansvar att göra. Den som tror att det är Vänsterpartiets framtid att vara tyst i klassen och bry sig mer om ledarskribenters omdöme än verklighetens problem, misstar sig å det grövsta. Vi har blivit lurade och indoktrinerade till att vi måste välja mellan pest eller kolera – det är bättre att ha ett jobb än inget alls.

Jag slutar som ordförande för Ung Vänster efter nästan sex år, men jag kommer inte sluta att ställa krav på dopp i grytan för vanligt folk. Tiden då vi bockade och bugade för småsmulorna och allmosorna är över. Istället kommer vi vara så fräcka att vi kräver dopp i grytan året om. För det är vi värda, gott nytt år önskar jag borgerligheten. Har hört att det är inne med barkbröd nu – kanske något för regeringskansliets kick-off middag?

Ida Gabrielsson – Framtidskommissionen

Uppdaterades: 10 jan 2011