För mycket siffror? Alltså utvecklingen går bakåt i samhället. De rika suger åt sig alla resurser och all rikedom som vi gemensamt skapar. Glöm killarna som sitter i fängelse. Här har vi de riktiga tjuvarna. Det är av slipsbeklädda kostymmän i luftkonditionerade kontorsmiljöer vi blir rånade. Men de har också fått god hjälp av världens allt mer högerinriktade politiker.

De rika skrattar nuförtiden högt åt förment förnumstiga politiker som lurat av medborgarna deras välfärd och bara tjatar om krigsflyktingar, när det är skatteflyktingarna och miljardärerna som är problemet.

I många fall betalar de rika mindre skatt i dag än vad de gjorde för hundra år sen. Det är ju en extrem utveckling, som makten förtjänar att ställas till svars för. Men istället får vi se ännu en debatt där Jimmie Åkessonbereds utrymme att berätta varför han inte gillar en av de 73 punkterna i regeringens högeröverenskommelse.

Om världens rikaste, alltså en procent av jordens befolkning, betalade en halv procent extra i skatt på sina förmögenheter, då skulle det räcka mer än väl till att låta de över 250 miljoner barn som inte går i skolan göra det. Visst är det en svindlande tanke? Men att ens hypotetiskt diskutera detta som för så många skulle kunna förbättra så mycket, anses i dagens debattklimat extremt. Det som istället anses helt sansat är att nollbeskatta förmögna.

Faktum är att Sverige är det land där klyftorna har ökat snabbast. Expressen upplyser oss om att svenskarna inte har betalat så lite skatt sedan 1970-talet. Och minst betalar de rikaste. M-SD-KD-budgeten som klubbades i riksdagen innan julhelgerna skar ner extrema 20 miljarder i välfärden. Största nedskärningen på över ett decennium.

Nu ska den nytillträdda regeringen göra samma sak. Enorma skattesänkningar för de rikaste, högre hyror för fattiga kvinnliga pensionärer och sämre sjukersättning till kvinnorna som sliter ut sig i en underfinansierad välfärd. Ärligt talat: varför, varför varför?!

Kvinnorörelsens förmodligen viktigaste segrar har varit rätten till förskola, att kunna få hjälp och stöd när släktingar blir äldre och inte klarar sig själva, rätten till en säker och nära förlossningsvård och mödravård. Den offentliga sektorns expansion är en av de största och viktigaste segrarna vi har haft i Sverige. Så fort vi börjar skära ner och privatisera välfärden är det mammor och döttrar som får täcka upp.

Jag vill inte låta dyster. Men det här är vår närtids största och viktigaste fråga. Kapitalismen har gått för långt. Vi behöver återigen prata om varför länder med stor trygghet vid sjukdom, arbetslöshet eller utsatthet är friare och bättre samhällen att bo i. Där jag kan få umgås med min gamla mormor som vanligt, utan att också vara hennes vårdare. Där vi solidariskt bygger upp en välfärd tillsammans, med insikten om att vem som helst kan råka ut för en sjukdom eller bli av med jobbet.

Bryt med den extrema slips- och jacuzzipolitiken. Låt den skenande ojämlikheten bli samhällsdebattens mittpunkt. Vi vägrar att få det sämre än våra farföräldrar. Varför skulle vi acceptera det?