Månad: oktober 2010

Det rödgröna samarbetet är satt på paus, och oavsett vad vi lägger in i det kan vi sluta oss till att det inte kommer skapas gemensam policy, framkompromissad mellan tre ståndpunkter, på ett tag.

En övergång till ett mer lågintensivt samarbete är inget konstigt, de rödgröna var/är en koalition och inte en rörelse. Nu när politiken ska utvecklas finns det ingen naturlig rödgrön plattform, eftersom samarbetet var en konstruktion ovanifrån och ned. Politik måste komma underifrån och där finns ingen gemensam rödgrön identitet, än.

Nackdelen med ett försvagat rödgrönt samarbete är att Moderaternas position stärks. Precis som socialdemokraterna under en lång tid kunde behålla sin position som parlamentarisk hegemon genom att splittra borgerligheten och samarbeta med ett parti i taget, öppnas nu en möjlighet för Moderaterna att inta samma position. I den given ingår risken att Miljöpartiet förborgerligas, till de rödas förtret.

Lars Ohlys reaktion på Sahlins besked har varit en av förnekelse. Man kan ha viss förståelse för det. Under de knappt två åren av rödgrönt samarbete har Vänsterpartiets toppolitiker kommit in, inte bara i farstun, utan ända in i köket, och fått låna av de två andra partiernas trovärdighet.

Men det är skillnad på inflytande över enskilda politiska kompromisser och inflytande över det politiska ramverk som skiljer omöjligt från möjligt. För att åstadkomma det senare, alltså flytta gränsen för det omöjliga åt vänster, är det inte alls säkert att Vänsterpartiet gynnas av att ingå i en koalition.

Medan socialdemokratin måste gräva i de stora frågorna, ska offentlig sektors andel av BNP öka eller minska, ska vi eller ska vi inte sträva efter att begränsa näringslivets makt till förmån för politikens, ska vi eller ska vi inte intervenera i den prekära arbetsmarknad som tagit form, etc, har Vänsterpartiet redan fixerat sin position. Frågan som båda partier måste ställa sig är ”hur och med vilka medel?”.

Här har Vänsterpartiet en fördel i sin position på sidlinjen, man kan springa före och experimentera, men det kräver politiskt mod och strategiskt nytänkande.

Martin Hofverberg, Dagens Konflikt

”Ett regeringspartis uppgift är att sitta kvar vid makten så länge som möjligt. Ett oppositionspartis uppgift är att komma till makten så fort som möjligt. När man har okunniga väljare, vilket vi har i Sverige, så tvingas man förenkla sitt budskap så till den milda grad. Detta gör att vi tvingas föra ett resonemang som ibland överskrider sanningens gräns. (…) Hade vi haft kunniga väljare, som visste vad det var frågan om, skulle vi aldrig kunna hålla på som vi gör.” Citerat: Gösta Bohman (M), som tvingades förklara varför han under sin tid i regeringen överdrivit Sveriges underskott i bytesbalansen, för att skapa ett konstgjort ”krismedvetande”.

Lyssna eller ladda ner den från denna LÄNK!

Ett (kanske inte) litet debattinlägg av Jonas Sjöstedt.

V ses som gammaldags trots att vi är Sveriges mest radikala parti. Lösningen är delat ledarskap och att som Moderaterna hitta ett nytt språk, skriver Jonas Sjöstedt.
Valresultatet var en stor besvikelse för mig som Vänsterpartist. Istället för en av Europas mest progressiva regeringar med de rödgröna får vi fyra år till med en trött högerregering. Alliansen kommer inte göra någonting för vare sig de arbetslösa, välfärden eller klimatet. Med ett rasistiskt parti i riksdagen blir den politiska debatten dessutom råare och mer reaktionär.

I ett läge med högerpolitik som ökar klyftorna och en historiskt svag socialdemokrati borde vänstern ha kunnat växa rejält. Istället backade vi. Det stämmer till eftertanke.
Vänsterpartiet står för populära värderingar som konsekvent miljöpolitik, en stark feminism, krav på rättvisa och jämlikhet. Ändå röstar få på partiet. Våra åsikter är uppenbarligen mer populära än vårt parti. Varför?
Jag tror att en förklaring är att Vänsterpartiet uppfattas som konservativt. Vi ses som försvarare av något gammalt snarare än som bärare av något nytt. Få vet vad vi egentligen vill eller hur våra idéer ska förverkligas. Det är inget bra betyg åt ett parti. Särskilt illa är det om riksdagens mest radikala idéparti, det enda socialistiska partiet och det tydligast feministiska, uppfattas som konservativt och gammaldags.
Jag har svårt att se att vi har någon annan än oss själva att skylla.
Utgångspunkten för arbetarrörelsen är alltför ofta traditionella, manligt dominerade industriarbetsplatser. Samtidigt är det utländsk arbetskraft och unga utan säkra anställningar som är mest utsatta på arbetsmarknaden. De återfinns ofta i tjänstesektorn. Hur vill vi förbättra deras villkor och trygghet? Hur ska deras arbeten se ut?
De frågorna måste vi ge tydligare svar på.
Vi försvarar statligt ägande. Men statliga företag behöver inte bete sig bättre än privata – se bara på Vattenfall. Hur ska statligt ägande förvaltas för att skapa utveckling i hela landet och gynna god ekonomisk tillväxt?
Även där måste vi som parti presentera en lösning anpassad till 10-talets Sverige.
Vi protesterar med all rätt när sjuka kastas ut ur sjukförsäkringen eller när a-kassan slås sönder. Men vi måste också erkänna att de gamla systemen hade sina svagheter. Trots det tror många väljare att vi vill tillbaka till det gamla, inte vidare till något bättre.
Många av de nya jobben kommer att skapas i små företag och i tjänstesektorn. Småföretagare har ofta mer gemensamt med vanliga löntagare än med storföretag, och Vänsterpartiet har en bra småföretagarpolitik. Ändå upplever småföretagare att vi inte står på deras sida.
Här behövs ett nytt språk för att förmedla vår politik.
Vänsterpartiet vill tygla det spekulativa finanskapital som ledde oss in i finanskrisen. Vi vill styra kapital från spekulation till arbete, välfärd och investeringar. Ändå var det inte vänstern som förmådde ge svaren när finanskrisen slog till.
Vi är ett feministiskt parti som vill uppnå verklig jämställdhet mellan män och kvinnor. Men vi hamnar i trovärdighetsproblem när det alltför sällan är kvinnor som för fram vår politik i partitoppen. Därför tycker jag att vi ska överväga ett delat ledarskap för Vänsterpartiet – en kvinna och en man.
Vänsterpartiet är inte det dogmatiska parti våra motståndare försöker hävda. Problemet är att vi inte lyckas förklara vad vi vill som demokratiska socialister i 2010 års Sverige. Sprängkraften i idéerna om allas lika värde, feminism och ekonomisk demokrati är lika stor som förut. Men lösningarna kan se annorlunda ut. Det är nödvändigt att vara emot en politik som ökar klassklyftorna och låser oss i arbetslöshet. Men det räcker inte. Vi måste också visa att vi har realistiska och genomförbara lösningar på dagens problem.
Moderaterna insåg att de uppfattades som ett konservativt parti för överklassen och att den bilden av partiet hindrade dem från för att kunna förändra Sverige. De valde den enda möjliga vägen – att modernisera sig.
Nu står Vänsterpartiet inför en liknande utmaning.

Under Vänsterpartiets gruppmöte den 7 oktober utsågs Christina Höj-Larsen som ersättare till riksdagens Arbetsmarknads-, Miljö- och jordbruks- samt Socialförsäkringsutskott.

Christina Höj Larsen blir ansvarig för flykting- integrations och migrationsfrågor.
”Jag är mycket nöjd. Det känns angeläget nu med borgarnas klasspolitik och SD i faggorna”, säger hon.

I vissa avseenden kanske man kan säga att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är lite omoderna. Vi kanske inte använder oss av modern psykologi som vi borde. Då menar vi inte innehållet i politiken utan det vi visar folket.

Vi tror att vi genomskådar reklam, det gör vi inte. Företag är mycket medvetna om vad som säljer och inte. Här finns inget uppdrag att informera folket om produkten, bara sälja så mycket det går. Så gör även Alliansen. Orange är deras färg. De tog en gemensam färg för att visa upp att de håller samman. Orange är också vanligtvis färgen på Fredriks slips. Han leder truppen som håller samman.

När han sitter i partiledardebatt byter han slips och sätter på sig en röd. Nej, det är inte Filippa som plockat fram den ur garderoben för att matcha Fredriks ögon, ett rent strategiskt färgval.

När man nu lagt sig till med begrepp som Arbetarpartiet får man folket att känna igen både slipsfärgen och uttrycket. Fy Fredrik!

Ni vill privatisera sjukvården. Det finns ett privat barnsjukhus i Stockholm. Där kostar det 1400 kronor per besök. Vems barn kan söka vård där? Inte är det arbetarklassens barn. Rikas barn är värdefulla men det är alla andra också.

Att två barn med samma diagnos skall behandlas olika är ett svek.

Den privata sjukvården pumpar ut miljarder kronor per år av våra gemensamma skattepengar, det gör att de gemensamma vårdinrättningarna urholkas.

Dessa miljarder går via skatteparadiset Jersey tillbaka in till ägarna i form av aktieutdelning.

Om man vill komma till rätta med vårdköer är inte privatiseringar rätt väg, inte skattesänkningar för höginkomsttagare heller. Snart har vi det som i USA, den som inte har råd att betala en sjukförsäkring får ingen vård. Får du en allvarlig sjukdom får du vård som försäkringen täcker, den täcker inte all medicin eller alla operationer. Miljoner människor saknar privata sjukförsäkringar.

Barack Obama kämpar för att föra in vad Alliansen avvecklar. I USA är sjukvården dyrast i världen men inte tillgänglig för alla. Tänk dig att vara förälder där,
är det dit vi vill?

För att få ihop Alliansens politik försöker jag tolka begreppet DINK som en ledande folkpartist i Sundsvall anammat. DINK står för ”double income, no kids”, dubbla inkomster, inga barn. Han glömde visst att han hade tre barn innan men kanske offrade dem för alliansens politik. Det agerandet säger lika mycket om mentaliteten hos borgarna som deras politik och gärningar. HINB – ”high income, no brain”.

Anders Bergström och Monica Åkerhjelm Bergström
(V) i Timrå

Ikväll repade vi in tre nya, helt fantastiska sånger. Vill du vara med att fylla dina lungor, din själ och ditt hjärta med positiva vibrationer. Därmed också omgivningen med tankar, toner och trots mot det rådande samhällstillståndet. Kom med och sjung tillsammans med oss!
För info: [email protected]