En koalition är inte en rörelse
Det rödgröna samarbetet är satt på paus, och oavsett vad vi lägger in i det kan vi sluta oss till att det inte kommer skapas gemensam policy, framkompromissad mellan tre ståndpunkter, på ett tag.
En övergång till ett mer lågintensivt samarbete är inget konstigt, de rödgröna var/är en koalition och inte en rörelse. Nu när politiken ska utvecklas finns det ingen naturlig rödgrön plattform, eftersom samarbetet var en konstruktion ovanifrån och ned. Politik måste komma underifrån och där finns ingen gemensam rödgrön identitet, än.
Nackdelen med ett försvagat rödgrönt samarbete är att Moderaternas position stärks. Precis som socialdemokraterna under en lång tid kunde behålla sin position som parlamentarisk hegemon genom att splittra borgerligheten och samarbeta med ett parti i taget, öppnas nu en möjlighet för Moderaterna att inta samma position. I den given ingår risken att Miljöpartiet förborgerligas, till de rödas förtret.
Lars Ohlys reaktion på Sahlins besked har varit en av förnekelse. Man kan ha viss förståelse för det. Under de knappt två åren av rödgrönt samarbete har Vänsterpartiets toppolitiker kommit in, inte bara i farstun, utan ända in i köket, och fått låna av de två andra partiernas trovärdighet.
Men det är skillnad på inflytande över enskilda politiska kompromisser och inflytande över det politiska ramverk som skiljer omöjligt från möjligt. För att åstadkomma det senare, alltså flytta gränsen för det omöjliga åt vänster, är det inte alls säkert att Vänsterpartiet gynnas av att ingå i en koalition.
Medan socialdemokratin måste gräva i de stora frågorna, ska offentlig sektors andel av BNP öka eller minska, ska vi eller ska vi inte sträva efter att begränsa näringslivets makt till förmån för politikens, ska vi eller ska vi inte intervenera i den prekära arbetsmarknad som tagit form, etc, har Vänsterpartiet redan fixerat sin position. Frågan som båda partier måste ställa sig är ”hur och med vilka medel?”.
Här har Vänsterpartiet en fördel i sin position på sidlinjen, man kan springa före och experimentera, men det kräver politiskt mod och strategiskt nytänkande.
Martin Hofverberg, Dagens Konflikt