Det är tydligt att vi inget lärt. Receptet för att hantera Sd skiljer sig inte ifrån hur vi i övrigt behandlar reaktionära yttringar. Vi visar vår avsky, vi pekar på de faktiska problemen i samhället och vi agerar.

Vad vi inte gör, det är att spekulera om vad de etablerade partierna ska ta sig till ifall detta, tydligen, helt väsensskilda parti kommer in i riksdagen.

Det hela är tämligen enkelt och mediedramaturgin onödigt komplicerad, förmodligen för att det annars inte skulle bli drama, alls.

Sverigedemokraterna är ett högerparti. Som sådant har det en hel del gemensamt med resten av borgerligheten. Vågmästarroll? Nej.

När Sd betraktas och behandlas som sprungen ur en annan politisk artform, ger vi samtidigt legitimitet åt den etablerade borgerligheten. De progressivas exkluderande av Sverigedemokraterna inkluderar Alliansen.

När rödgröna röster höjs för blocköverskridande lösningar skickar det budskapet till Sverigedemokraternas väljare att vi sätter våra fiender framför dem. Några sådana manövrar till och plötsligt känns Hägglunds påhittade konfliktlinje mellan politiker/kulturelit vs verklighetens folk ganska så… verklig. Att vi slår oss i slang med finhögern för att bekämpa och utestänga den fula och osminkade högern är ett spel som vi förlorar på förhand.

Högerpopulism är som fenomen ett välfärdens och politikens misslyckande. Mindre politik och mindre välfärd är inte lösningen, det är problemet, för att parafrasera Reagan.

Den enda framkomliga vägen, är att konsekvent bekämpa främlingsfientlig högerpolitik var den än visar sig, om det så är Sabunis testballong om reducerad föräldraledighet för nyanlända, Billströms järnhårda migrationspolitik eller Åkessons öppna islamofobi. Där finns en skillnad i grad, men inte i art.

En framgångsrik vänsterpolitik som tydliggör samhällets verkliga konfliktlinjer är det enda som på sikt kan omintetgöra rasismen som politisk kraft. För det behövs ett verkligt regeringsskifte, annars kan det vara.

Martin Hofverberg, Dagens Konflikt

Uppdaterades: 15 sep 2010