Månad: december 2010

Vänsterpartiet i Sundsvall och Timrå önskar alla medlemmar och sympatisörer en riktigt god jul. Efter det här året behöver vi alla lite vila och trevligt för att hämta ny kraft. Vi ses nästa år.

Cirka 3000 flyktingbarn i Sverige väntar i tillfälliga boenden på att få komma vidare. Därför är det viktigt att Sundsvall erbjuder en plats för utsatta. Estonte är ett boende i Sundsvall för ensamkommande flyktingbarn. De som bor på Estonte får gå i skolan och lära sig svenska.

Ung Vänster Sundsvall anordnar en julklappsinsamling som ska gå till de här ungdomarna.
Vi i Ung Vänster tycker att den åtstramning av asylpolitiken som …vi nu ser, till exempel avvisandet av irakiska asylsökande, är ett problem. Vi vill med den här julklappsinsamlingen markera att vi välkomnar utsatta människor in i samhället. Extra viktigt är det kanske nu när de rasistiska vindarna har blivit starkare.
Det är viktigt att vi alla står samlade mot främlingsfientlighet, håll ihop mot rasism!

Möjlighet att lämna paket kommer att finnas lördagen den 11/12 mellan 11.00 och 16.00 och lördagen den 18/12 mellan 11.00 och 16.00 i vår lokal. De som bor på Estonte är tjejer och killar mellan 14 och 19 år, och man kan lämna såväl nya som begagnade saker. Det är tanken som räknas!

Bildlänk till Esbatis kommentarer:
– Politik och kultur från vänster. Personligt – aldrig privat

Saxat från Dagbladet 2010-12-07

SATSNING. ”Vi satsar på äldrevården”, säger Peder Björk (S). ”Det här är vår bästa budget hittills”, säger Kim Ottosson (V). Foto: Mats Olsson

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill satsa på unga och gamla.
Partiernas skuggbudget innehåller bland annat mer pengar till äldrevården och ungdomarna.
– Sundsvall ska bli en trygg, trivsam och klimatsmart storstad, säger Peder Björk (S) och Kim Ottosson (V).
Skuggbudgeten redogör punkt för punkt vad S och V skulle satsa på om de hade makten i Sundsvall. Budgeten skiljer sig på flera sätt från den budget som den styrande majoriteten med Moderaterna i spetsen presenterade förra veckan.
Ungdomsarbetslösheten
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill bland annat satsa mer pengar mot ungdomsarbetslösheten.
– Vi måste få fler människor ”anställningsbara”, bland annat genom bättre utbildning, säger oppositionsledaren Peder Björk (S).

Han hävdar att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har en bättre miljösatsning än borgarna, trots de senares samarbete med Miljöpartiet. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill bland annat tillföra mer pengar till kollektivtrafiken och till energibesparande åtgärder.
– Jag hade trott att Miljöpartiet skulle stå upp bättre än de gjorde mot de borgerliga i förhandlingarna om den gemensamma budgeten. Nu gör de bara en halvhjärtad miljösatsning, säger Peder Björk.

När Moderaterna och deras koalitionspartier presenterade sin budget förra veckan hävdade Magnus Sjödin (M), att man inte skulle spara en enda krona.
”Mörkat” besparing?
Men det stämmer inte, enligt Peder Björk. Han hävdar att Magnus Sjödin har räknat fel, eller att han medvetet ”mörkat” en besparing på de gamla.
– Det finns ett gammalt beslut från i våras om att spara 106 miljoner kronor de närmaste två åren på äldrevården. Den besparingen ligger kvar i Alliansens förslag medan vi vill skjuta till pengar för att lindra den.

Leif Johansson, Dagbladet

Här är några förslag ur Socialdemokraternas och Vänsterpartiets skuggbudget i Sundsvall:

• Ungdomspaket för att få in fler ungdomar på arbetsmarknaden. + 5 miljoner kronor per år.

• Mer vuxenutbildning. + 7 miljoner kronor per år.

• Mer i elevpeng. + 30 miljoner kronor per år.

• Bättre elevvård. + 10 miljoner kronor per år.

• Ökade investeringar i fastigheter, främst skolor och dagis. + 55 miljoner kronor per år.

• Bättre skolmiljö. + 80 miljoner kronor per år.

• Bättre kollektivtrafik. + 15 miljoner kronor på två år.

• Mer pengar till Norra bergets verksamhet. + 5 miljoner kronor per år

• Mer pengar till stadsbyggnadsnämnden, för bättre planering. + 4 miljoner kronor per år.

• Bättre vägar. + 33 miljoner kronor på två år.

• Högre löner och mer utbildning till lärarna. + 15 miljoner kronor per år.

• Mer pengar till äldrevården och omsorgen. + 14 miljoner år 2011 och + 28 miljoner kronor år 2012.

• Mer ekologisk mat till åldringar och skolbarn.

• Nytt centralt klimatsmart äldreboende ska byggas senast 2014.

• Extra barnbidrag till föräldrar med socialbidrag, med 100 kronor per barn.

Saxat från ”Dagens Konflikt” Rebecka Ahlberg

När Mona Sahlin gav sitt avskedstal på Socialdemokraternas förtroenderåd häromdagen var det uppenbart att hon riktade sig till ett parti i ideologisk kris. ”Det ska löna sig att arbeta” sade Sahlin, liksom för att markera att det enda parti man kan acceptera att stå i opposition till är sitt eget. Man ska bli ett arbetarparti, inte ett bidragsparti. Jämlikhet, men också privatiseringar.

Nu står och faller arbetarrörelsen lyckligtvis inte med (S), men det är ändå ett intressant tecken i tiden. Trots att en färsk undersökning visar att 75 % av svenskarna är så positiva till välfärdsstaten att de kan tänka sig att betala mer i skatt så pratar det traditionella arbetarpartiet hellre om att ställa krav. Problemformuleringsprivilegiet, det som ger en grupp rätt att diktera konfliktlinjen, har uppenbarligen flyttats avsevärt åt höger, och det är denna borgerliga tolkningsmodell som (S) befäster när de använder den tillhörande retoriken för att formulera sin politik.

För om det är något Alliansen har lyckats med så torde det vara just att erövra den diskursiva hegemonin. Debatten förs nu på deras villkor, såväl på kultursidor som vid middagsbord. ”Han Anders Borg gör ändå ett riktigt bra jobb”, hör man till exempel ofta. Men varför då? Vad exakt är det Anders Borg har gjort som har förärat honom en sådan oantastlig position? ”Han vet vad han håller på med”, kan svaret bli. ”Han förstår hur samhället fungerar”. Det är som om Anders Borg vore forskare och inte politiker.

Genom att undvika att tala om ideologi och drömmar har regeringen Reinfeldt skapat en bild av sig själv, och i synnerhet av sin finansminister, som sanningens bärare och objektiv tolkare av verkligheten. Här ligger all makt och allt ansvar hos individen, samtidigt som denne individs omgivning är en strukturbefriad konstant. Samhället är statiskt och helt och hållet marknadsreglerat i den mån det alls förändras. Anders Borg navigerar efter den enda vägens kompass över ett stormigt hav och vi vanliga medborgare ska mest förverkliga oss själva och vara glada över att inte slängas överbord.

Det här är givetvis exakt den situation man har velat uppnå; vi ska inte veta vad det politiska etablissemanget håller på med. Kapitalismens själva bränsle är de passiviseringsmekanismer som delar upp människor i kategorier som bidragstagare och entreprenörer, kundgrupper som inte uppmuntras använda varandra annat än som bananlådor att klättra på. I stället för att fråga oss om det kan finnas några alternativ ska vi internaliseras i en föreställning om att det bara är så. Här blir följaktligen samhällsordningar gudomligt inrättade, nationalekonomi vetenskap och finansministrar jesusfigurer.

Men Alliansen har lika mycket agenda som vilken regering som helst. Att deras politik i grund och botten skulle vara enbart evidensmotiverad är helt enkelt inte sant. Varför skulle vi då ha en utbildningsminister som systematiskt ignorerar skriande protester från landets lärarkår, varför skulle i sådana fall Anders Borg springa den ändlösa kapitalackumulationens ärenden när finanskris på finanskris ber om förändring? Ideologi är inte nödvändigtvis fel, men den bör åtminstone erkännas som sådan och inte maskeras i lögner om metafysiska marknadsfunktioner.

(S) påstår sig vilja arbeta för ett jämlikt samhälle. Ändå anammar man borgerlig politik för att nå dit. Är det en medveten ideologisk förskjutning, ren okunskap eller en bristande tro på den egna övertygelsen som gör det? Progressiva idéer med verklig bärkraft klarar vanligtvis av en kritisk granskning utan att falla samman som korthus. Är det inte därför vi är socialister, för att vi tror på rationalitet och empiri? Vi ser att människor mår bra av jämlikhet, vi erkänner det nuvarande systemets brister även om vi själva vinner på jobbskatteavdraget då och då. Vi är ödmjuka inför vad den franske historikern Fernand Braudel beskrev som la longue durée – samhällets tendens att under lång tid förändras, bryta samman, gå i cykler. Det är inte regeringen. Tvärtom bygger man hela sin ekonomiska struktur på en stilla förhoppning om att saker inte ska gå åt helvete, för när det väl gör det kommer man stå handfallen.

Den konservativa marknadsekonomin förkastar hela socialismens grundtanke, den om att människan är en solidarisk varelse vars beteende bör förklaras utifrån en historisk, kulturell och materialistisk situation. Därför kan vänstern inte heller kritisera kapitalismen på dess egna premisser utan att det hela utmynnar i självbedrägeri. Det blir uppenbart exempelvis när Sahlin drar upp den nyliberala favoritdikotomin ”arbete” och ”bidrag”. I stället för att informera väljarna om att monetarismen står i ett ontologiskt motsatsförhållande till full sysselsättning, något som Borg och det nya arbetarpartiet sällan talar högt om, tar man på sig det omöjliga uppdraget att skapa en relativ välfärd inom en samhällskonstruktion som till sin natur bygger på sociala motsättningar. I stället för att ta tillfället i akt och diskutera vad vi har för alternativ när systemet sannolikt börjar kollapsa väljer man att hålla tummarna och blunda.

Men resten av vänstern får aldrig acceptera den nyliberala världsbilden. Tvärtom är vi tvungna att slåss extra mycket för vår agenda och våra intressen när högern vill göra oss alla till reaktiva kunder. Vänsterns styrka är att den bygger på folkrörelser, på arbetarmakt, och därför är det alltid vi som har möjlighet att definiera de breda samhällsskikten. Den moderata linjen kommer alltid vara en angelägenhet för överklassen. Låt det bli deras fall i stället för vår dogm.

Bildlänk till artikel på ”Framtidskommissionen”…